Aftonbladet – 4 oktober 1871, sida 3

boa den som tillbragt natten i en resvagn. Hens orakade beka var blå som ajeliva Blåskäggs, och hans röda kinder kunde nu på sin böjd kallas rödaktiga; Han såg uttröttad ut. : Så fort grefvionsn kom in, började han ett lårgt tal, fullt af ursäkter för att han stört henne vid så opsssande tid. Säg mig strax hvad gom fört er hit., sade hon otåligt. Jag medför ett bref från herr grefven... Hon ryckte det uv havs hand och slet upp det med denna vilda ifver, som tillhör kärlek eller hat, och lästa följande: Jag förmodsr att ni inser nödvändigheten af något slags meddelande oss emellan; att vi, efter dotta sista uppträde böra komma till nägon lösning af en obehaglig fråga. För några månader sedan föreslog ni skilsmessa, och jag afslog denna ev önskan. Det är nu jag som mäste söga, At skilsmessa är det enda som återstår oss, ifall vi vilia behålla aktniogen för oss sjelfva. Afalltför mig motbjudande är ett väldramt lynnes utbrott det obebagligaste, och dessvärrel pi haf mer än en gång öfverlomnat er deråt, vid da tvister hvartill pi tviogat mig. rDst är endast genom hvad vi kunna fullborda com vi lärs känna vär förmåga, Jag hav icka lyckats i mina berödanden att göra er lycklig e!l:r ens pöjd. Min ksrakter pröfvar ert tålaxnodl. Det gör mig ondt. Men karakterer oiwbildas ej com genonr explosion, aj keiler törändra de sig dag för sag. Det är känslan af att j-g skeil förblifva hvad jog är, tom befäster mig i mitt på fattade beslut. Min blotta åsyn harmör er. Ni är alltför otålig, allt för varm i era känslor, för att lugnat bära er missräkning. Jag kan icke pöra något ancat för er, än befrin er från mid nåtvaro. Kanske att ni, när ni