Aftonbladet – 29 september 1871, sida 3

t I! deputationen bestod af handelsministern Victor Le -I Franc, hr Lesseps och sex eller sju andra persoI ner, och ståten utgjordes af unvgefår 30 man i ruI skiga och sluskiga uniformer samt omkring ett I dussin sappörer med lösskögg. De tillhörde san; I nolikt icke den franska armen, utan bestodo af I den milis, som provinsen Mauriennve i nödfall kunI de rafsa ihop. Den franska deputationen sällade sig till vår; den steg upp i banfäget och kom öf(ver till vår sida. Klockan var då nära 2 på eftermiddagen, och det glupskt hungriga sällskapet begaf sig till sin stora middag i den improviserade festsalen, hvilken jag omnämde i mitt förra bref. Till denna sal, som blifvit uppförd på åtta dagar, är 200 metres lång och 16 bred samt rymmer 1000 gäster, bade en annan ännu ståtligare pavillon tillagts sedan i torsdags — d. v. s. på 3 agar — för att göra tjenst gåsom väntningarum och förmak, öfverallt klädd med tyger i bjerta färger och med franska och italienska flaggor vackert böljande ned från taket. Dörrarne till matsalen 10808 upp; gästerha 1080 plats, allt som det föll sig, hvarhelst de behagade, då endast bordet vid ena ändan var förbehållet för den franska deputationen och hennes förnämsta italienska värdar. Bland de transalpinska gästerna befunno sig, utom hr Le Franc och hans följeslagare, äfven den schweiziske finansministern. Bland italienarne voro de mest betydande utrikesministern Visconti Venosta, finangministern Sella, åkerbrbksoch handelsministern De Vincenzi och några flere af i deras embetsbröder, borgmästaren eller mairen i Turin grefve Rignon förste ingeniören Grattorni samt några få utvalda damer, bland andra gref, vinnan Rignon, hvilken det för alla var en njutning att betrakta. Hvarken konungen eller någon af den kungliga familjen var med, ehuru det savoyiaka huset eger tillräckligt antal medlemmar för att ba en prins af Carign an till öfverlopps för latt öppna utställnivgen i Milano -— en obetydiig j affär, och oaktadt konungen sjelf har varit och, såsom jag tror, ävru befinrer sig qvar på Alperna, förföljande steovbockar, stambecchi och smärre rådjur på sin favoritjagtmark vid Valdieri och i Val I Savaranche. Det skäl, som uppgifves, hvarföre I kuoghgheten lyste genom sin frånvaro, är att konuogen, då han slumpade bort sitt fädernearf, gjorde ett löfte att aldrig sätta sin fot på savoyisk mark, på det ej hans eget bjerta eller hans ford: ne undersåters hjertan — bädadera mycket ädla — skulle brista. Det tillägges, att Thiers gerna skulle ha bivistat högtidligbeten, om konungen hugnat den med sin närvaro, men eljest ej. Men hvilken statshemlighet än må ligga under allt detta, är det ett faktum, att vi ej hade några förnämligare personer hos oss än dem som jag nyss pämde, då sjelfva den franske utrikesministern Remusat nödtvunget uteblef från barketten och icke väntades anlända förr än på aftonen. Allt detta, kan ni väl förstå, förtog ej appetiten för folk, som i fyra eller fem timraar hude vistats i fria luften på en höjd sf mer än 4000 fot öfver hafsytan, och bland hvilka några endast hade för tärt en kopp kaffe ki. 4 på morgonen. Viangrepo vår Tonsomme å la Royale, som om vi varit cmpifna at allt kungligt blod i Europa; och vijgjorde heder å våras Petites Bouchees de la Reine så of hjertans grund, gom om en verklig drottnings lä par hade smålett emot oss; icke beller föraktade vi Fruites du Mont Ccnis eller filet de Boeuf åla Marechale elier Jambon å York au Sherry eiler någon af de Salmis, Poulardes, Aspics de foiegras eller med ett ord någon enda af de gex rätter, Bom efter hvarandra serverades; och vi gjorde sannerligen full rättvisa åt madeiran, åt syracusaI vinet, åt sauterne, bordeaux, bourgogne, lacryma Christi m. m., som ymnigt bjöds omkring. I jemförelse med den kräsliga middagen kunde ingenting vara tarfligare och magrare än skåltalen vid dess slut. Herr Victor Lefranc talade vidt och bredt om vetenskapen och om fördelen af att göra Frankrike och Itähenö till ett par siamesiska tvillingar. De Vincenzi framförde ett ohörbart svar på neapolitanska; derpå uppbof den schweiziska ministern sin röst; så kom Stella på ett språk, som hans föramädlige Jandsmän kallade Francese de Biella (sådan franska, som talas i Biclla) mi nisterns födelseort); hvarefter sällskapet begynte troppa af, och då försvann äfven er korrespondent. Nu uppstod litet trängsel för att få platser, och bort ilade det första bantåget. Vi hade dagsljus till Basschino och åkte derefter i mörkret, tilldess vi bländades af de bengaliska eldarne vid stationen i Turin. Vi funno Turin i starkt Jjussken, ty illuminationen strålade i all sin glans, och vi helsades vid stationsdörrarne af en ofantlig folkhop — helsades, som vore vi hjeltar, som hade vi sjelfva genomborrat Alperna samma dag meilan timmen för vår afresa på morgonen och vår återkomst på aftonen Ni vet kanske, att i Turin finns en man med snille — d. v. 8. att det kan finnas många snillen, men det finns en enda snillrik bleckslagare, som har dubbats till riddare af konungen och hvars namn är Giacintö Ottino. Denne verkligen store man har nästan årligen öfverträffat sig sjelf att bjuda sina medinvånare i Turin och för resten äfven milaneserne, florentinarne och andra landsmän på ett cylikt skådespel af vintergator af gas, transparenter och andra tillställningar, som ha förmåga att förvandla en stad till en scen i ett förtrolladt land. Ottino är stor öfverallt, men ingenstädes så stor som i Turin, icke blott derför att han likt Anteus här kommer i beröring med sin fosterjord, utan Emedan dessa mycket raka gator, dessa mycket räta vinklar och dessa mycket enformiga husrader, hvilka förefalla så tröttande vid dagsljus, ypperligt lämpa sig för alla perspektiviska konstrepp och vackra effekter af långa ljuslinier, vilka utgöra den förnämsta tjusnibgen i en illumination. När vi trädde ut från stationen, vände vi osB om för att betrakta des3 fagad — hela dess yta var ljus och låga. Vi vände oss derefter åt höger och våra blickar möttes af den tunga, men stora och: massiva tunnelmynningen vid Bardonneche, hel och hållen utförd i eld, och bakom den och genom den afsjelfva tunnelns: hela längd; allt i koncentriska eldbågar utåt hela Stradale del R8, nära en engelsk mil lång — ett af de praktfullagte skådespel, man kan 1å se. Vid ändan af denna efterhärmade tuonel voro nägra bilder, bescäende af örnar, kandelabrar o. 8. v. Vi vände oss nu mot venster mot Viale di Po och fingo ett annat skådespel, nära en eng. mil längt, af grenljus, blåa, röda och hvita, gröna, röda och hvita i eleganta fantastiska former. I slutet bäraf låg bron öfver floden, och bakom denna Gran Madre de Dios rotunda med transparenter på porten: Vi veko nu af och någo det stora Piazza di Po och den långa Via di Po, åter en mils längd, med entriumfbåge i eld med stjernor, eldar och dylikt öfver sig. I ändan deraf låg Piazza Castello med sina portar omkransade af eld. Till venster, då vi kommo utför Via di Po, låg Via Nuova, hvilken vi följde tillbaka till stationen, i idel ljus och lågor, med det vackra Piazza San Carlo i idel ljus och lågor, Via di Porta Nuova i idel ljus och lågor, och i slutet deraf den täcka trädgården på torget utanför stationen med sin etthundra fot höga vattenkonst, så hög som de högsta omgifvande husen, hvars rena stråle tindrade i allt detta ljussken likt en brudslöja bland de ljus, som upplysa bröllopsceremonien. ? Vi befunno osg således i elden utåt hela den omkring fyra eng. mil långa sträckan af stora gator, och som det var ea varm italiensk sommarafton, måste jag bekänng, att vi hade alldeles tillrärkliot dorat