Aftonbladet – 29 september 1871, sida 3

ständigande, sitt evaromål, deri han, påpekande de I egna förhållandet att Blomqvist ej åtalat Nya Sö I dertelje Tidning, hvilken yttrat sig mycket skar pare än Fäderneslandet rörande den omstämda sa ken slutande sitt skriftliga anförande med att, en ligt skriften medföljande protokoll, styrka de I Blomqvist, om ock ej saker till dråp, dock, en ligt flera i målet afhörda vitnens utsago, misshand lat den kort derefter aflidae Jonsson. Blomqvist anböll om 14 dagars anstånd, för att bemöta svaromålet. Rätten beviljade 8 dagar. — Mojestätsförbrytelse. Landskrona tidning berättar, att förliden tisdag inlemnades till justitiekansleren af kronotorparen Måns Håkansson från Svineberga i Mellby socken at Kristianstads län en angifvelse att arrendatorn af Sväbesholms majorsbostalla i gamma socken, Hans Jönsson, fört asteligt och smådligt tal om H. M:ts, vår regerande konungs höga person och gerningar.. Angilvelseskriften var åtföljd af vitnesattest. — Rån och mordförsök. 1 Halmstadsbladet berättas, att då fröken Hedvig Byström, en 17-åri flicka, dotter till landtbrukaren å den straxt vi staden belägna egendomen Jesperslund A. Byström, sistlidne lördags eftermiddag varit i staden och återvände vid 7-tiden, på gående fot, till föräldrahemmet, kände hon sig plötsligt omfamnad af ett par manliga armar, under utrop: fram med hvad mynt ni har — eljest döden ! Den stackars flickans bedyranden om, att hon icke hade penningar på sig, träffade döfva öron kos bofven, som anställde undersökning i hennes gömmor. När han såg ändamålet förfeladt, att komma åt penningar, drog han blank knif och mittade med den åt sitt offers strape. Flickan försvarade sig så godt hon kunde, men fick. dervid tvenne fingrar objelpligt skadade. Med knapp nöd lyckades hon slutligen göra sig fri från uslingen och komma till hemmet. Nidingsmannen, en arbetskarl vid namn Westerberg, f. d. artillerist och boende utom norr, häktades i måndags afton. — Märkligt mål. Man läser i Hernösands-P:n: Sedan någon tid har i åtskilliga tidningar omförmälts ett vid Enångers häradsrätt anhängigt mål af högst egendomlig art. Vice häradshöfding Fr. Tornårbjelm hade nemligen dit instämt rådmannen härstädes Jon Sjödin, med yrkande om ansvar för stöld från strandadt fartyg, hvaremot Sjödin å sia sida å Torotrhjelm yrkat ansvar för falsk angifvelse. Med aiseende å målets beskaffenhet hafva vi ansett oss böra afvakta dess afgörande åtminstone i första instansen innan vi derom intoge notis. Vi äro nu i tillfälle att omförmäla målets utgång i häradsrätten, der utslag meddelades den 15 dennes. Tornrhjelms mot Sjödin gjorda påståenden lemnades utan afseende, men Sjödins mot Torserhjelm gjorda yrkande om ansvar för angifvelsen. bifölls, i det Tornerbjelm dömdes för förbrytelse under synnerligen försvå rande omständigheter mot 4 16 kap. strafflagen om falsk angifvelse och annan ärekrankniog till det högsta i stadgade straff, eller sex månaders fängelse, äfvenledes att gälda Sjödins kostnader målet med 510 rdr och att bekosta utslagets införande i Postoch Iurikes Tidningar. I gammanhang med förestående må omförmälas, att v. häradsb. TornaErhjelm hos riksdagens justitieombudsman begärt åtal mot landshöfdäing Weidenhjelm och landssekreteraren Rydvall för missbruk af embetsmyndighet. Härmed lärer afses de ätgärder, kon. befallnipgshafvande vidtagit för äskad verkställighet af ett i ofvanberörda mål utaf häradsrätten efter Tornerbjelms uteblifvande fattadt beslut om bangs inställande med tjenliga medel inför rätten förutnämnda den 15 Sept., i följd af hvilket beslut Torntrhjelm blifvit genom kon. befallnipgshafvandes försorg den 8 dennes i förvar tagen och hos rätten å utsatt dag instäld. Om den förevändning, på grund af hvilken Tornerhjelm väckt åtalet mot Sjödin, inhemtar man följande genom en af Helsingen lemnad redogörelse: i November 1831 strandade skonerten Löjan vid skäret Tihällan utsoför Emnångerskusten. Största: delen af både fartyg och last egdes af svaranden i detta mål, handlanden J. Sjödin i Hernösand; hvilken efter erhållen uuderrättelse om: olycken reste. jemte några andra lastemottagare till strandningsstället för att söka berga hvad som kunde bergas. Som lasten till en del bestod af stora bränvinsoch romfat, hvilka icke kunde beqvämligen handteras, skickades till Hudikavall efter en mängd ankare och andra smärre kärl, på hvilka de stora aftappades, hvarefter de senare ommärktes för att hafva reda på egaren till varan. Möjligtvis af denna anledning, såväl Bom ock i följd af den misshållighet, som, enligt ett vitnes berättelse, uppkommit mellan Sjödin och åtskilliga vid bergningen använda arbetare, utspreds det ryktet att S. skulle på något sätt förfarit oredligt med bergandet, hvilket rykte nådde jemväl en af de frånvarande lastegarnes öron. Denne, en sågverksegare Ödberg från Arnäs, skaffade sig derför under vistelsen i Hudiksvall, på hemresa från Stockholm, intyg af fiskrarne Foraberg och Myrgren, hvilka vid bergningen användts, buru 8. vid arbetet förfarit, hvilket efter dessa personers uppfattviong varit högst klandervärdt. Sedan emellertid Ödberg fått nöjaktig reda af S. för sina å Löjan befintliga saker, fanns för honom ingen anledning att göra vidare bruk af sina erhållna vitnesintyg. Sexton år senare, eller år 1847, uppträdde inför Hudiksvalls rådbusrätt dåvarande stadsfiskalen med begäran att få tvenne då företedda afskrifter af förenämnda intyg beedigade, och då jemväl Forsberg och Myrgren voro tilistädeg, bifölls edgången. Protokollet häröfver upptager icke, att sökanden haft annat skäl eller bemyndigande till denna åtgärd, än att den skedde endast för dödsfall skull och i händelse någon målsegande iframtiden skulle anmäla sig,. Vid edgången gjorde vitnena sjelfmant några inskränkningar och tillägg i afseende på sina skriftligen meddelade uppgifter, af hvars knapphändiga och oklara epråk någon annan slutsats ej kan med säkerhet dragas, än att de ansett S. förfara högligen vårdslöst eller misstänkt med det strandade godset. — Ryktet om denna åtgärd, sorå troligen var anstiftad af någon ovän till S., spred sig snart till Hernösand och föranledde såväl Ödberg som ett par andra personer, hvilka närvarit vid bergningstillfället, att afgifva offentliga protester emot intygens innehåll. Det oaktadt synås de inför offentlig domöStol beedigade intygen varit betraktade såsom ett för Sjödins heder farligt vapen, som hans vedersakare tid efter annan icke försummat att låta för honom bliztra fram. Så föranleddes blånd annat några är senare en rättegång emot Ödberg, såsom den der uti sin motskrift skulle påstått att intygens afgifvare vitnat falskt, och hvarför dessa fordrade offentlig upprättelse. Såsom förut är nämndt lydde det närvarande käromålet ä icke mindre än ansvar för stöld och bedrägligt förfarande vid meranämnda bergningstillfålle, och den enda bevisning, Bom af käranden (v. häradsböfding Tornerbjelm från Laholm) förebragts, är åter de famösa intygen. Sin befogenhet att draga den 40 är gamla affären för rätta har han, som ieke är målsegande eller åklagare, motiverat dermed att det låge i hans intresse att göra 5. ogild såsom vitne. Malagnafrndlarnittelean