Aftonbladet – 29 september 1871, sida 3

AURUG PIORAG all VALA VLILISLANUR MYALJV AVI och vidare att till bestridande af härmed förenade kostnader och arbete, till komiterades disposition skuile ställas ett anslag af 1500 rår. Socialistiska symptomer i Danmark. Sjäsvenska Dagbladets korrespondent i Kjöbezhavn skrifver i nämnde tidning: Som ni vet, ansåg jag strax rär Socialistiske Blade, utgjina ar en så kallad arbetare, blofvo synliga, att saken var värd upp märksamhet, oaktadt dessa tvenne flygskrif-: ter voro aitergjordt arbete och förf. ljög, då han kalilada sig arbetares, Flera af våra, tidningar och en mängd folk efter dem slogo j j sig till ro med den tanken, att här icke egentligen fiones stoff till socialism, enär vära arbatare härtill äro allt för upplysta, ha det: alitför bra ete. De få veckor, som förflutit! sedandess, haiva, såvidt jag finner, gifvit) rätt ät den uppfattniog, att saken är allvari sam. Socialisten,, såsom den veckoskrift: kallar sig, hvilken utgifves som fortsättning af de tvenne flygskrifterna, har utan tvifvel; fått stor spridning, och de lärdomar, som med: mönstergill ondska och giftighet predikas i. detta blad, hatva gjort intryck på arbetarne. Så mycket är na visat, om man också ännu: L i : f 4 Jj , f ; t icke har hört omtal.s större oroligheter, Eq! follkomligt trovärdig man har nyligen berättat för mig, hurnsom ea hyrkusk här i. staden, då han tillrättavisade en försumlig dräng, fick det sturska svaret: Det skall ni icke säga till mig., — Hvarför icke det?., — Derför att det är mina penningar ri: stoppar i fickan och derför att det är mitt! arbete ni lefver af.. — sMen hvem tillhöra: då hästarna och vagnarne, hvem släpper till: kapitalet, som sätter dig i tillfälle att för-! tjena något — Det gör jag sjelf; ni eger alldeles ingenting med. rätts, det är alltsam-i mans mitt och mina medtjenares, emedan det är vi sou skaffst det handlade drävgea en häst och fick äter en tillrättavisning. Ni vill nog bli af med mig, kan jag se?. frågade drängen. — Ja, genera er inte! Heldre i dag än i morgonm — Godt, jag kaä gå strax! Men han gick icke ensam, samtiiga hyrkuskens 8 dräpgar gjorde honom. sällskap. Här var alltså stiftad en liten komplott, en strike i smått, som, väl att märka, icke hade det mycket riktiga och probabia skälet, att arbetarns äro för; illa aflönade och endast begära mera betalt. för sitt arbete, utan endast och ailenast den grund, att vederbörande arbetare icke ville. lyda sin husbonda längre, emedan de (arbe-! tarne) fått isitt hufvud, att husbondens egendom var deras. Det är naturligtvis icke möjligt att säga, huro vidsträckt dessa taökar redan gripit ikring sig. Men jordmån för dem fiuns bär. Det är mycket ytligt att säga, att arbetarne! ha det för bra till att låta föra sig på viliovägar. För det första ha de det icke bra. ! Arbetelönerna hafva väl stigit något under de senare åren, men ingalunda i förbållande till priserna på litsförnödenbeter. Hrar och en som haft hushåll. här uuder de sista; 10—20 ären har skäl at instämma i Gedske Klokkers klagan i Barselstuen: Det bar aldrig veret så förbandet. De tör begere fem skillipg (numera 20—24 sk.) for et pund, oxskäöd, og det så mavert at man ser ikkej den mindste pille fidt derpå — — — Alting stiger, vil du have et stykke fle.k, vil än have smör, vil du have ost, gryn, lys, brende, så kan man ikke veje det op med pengen. I sjeliva verket torde det koappt vara öfverdrifvet att säga, att en mycket stor mängd vigtiga. förnödenheter gu äro !e ända till 1: gång så dyra som för 20 år sedan, metan arbetslönerna i genomsnitt icke hafva stigit mera än med a å 13. Men härtill kommer, att behofvet af njutningar under ärens lopp blifvit omåttligt eggadt och att de många offentliga förlustelserna omärkligt tära äfven på arbetaraes surt förvärfvade styfrar. Och slutligen — låt blott menniskor, som under alla omständigheter måsie slita ondt för sitt bröd, blifva förtroliga med den tanken att andra hsfva det bättre; så komma de snart nog tiil den punkt, att de aldrig tycka sig få det godt nog. Fsstän Kjöbenhavn icke egentligen kan kallas en fabriksstad, så finns det dock här en icke så obetydlig arbetarebefolkning, och det är derföre icka underligt att Socialisten har funnit uppmärksamma läsare, och att Inoternationales, af hvilken förening en telsfdelning här är upprättad, har rönt; stark tillströmning. En arbetare, med hvilken jag i dag samtalade, försäkrade mig, att föreningens ledamöter redan räknades i tusendetal af aila yrken, handtverkslärlingar och fabriksarbetare (bland annat 300 at do väl både afiönade och behandlade 800 arbetarne vid Burmeister Wains mekaniska verkstad). Den arbetare jag nyss åsyftat kan måhända tjena såsom ett slående bevis på hurn intressen och stämningar förändrat sig sedan i fjol. Han blef då inkallad till krigstjenst och lemnade med glädje arbete, hostru och barn för att komma nt i kriget mot preussarne, (Här i landet — det bör märkas — sörjer man särdeles väl för inkalladö värnepligtigas familjer.) Han sade mig äfven, att han vid Internationaless blifvande första gensralförsamling ämnade tala emot dess proxram i två ponkter: afväpning och fiendtlighet mot kyrka och kristendom, I öfrigt hade haningentiog vidare emot föreningens idder.. Det måste göras något för arbetarne., säde han, vi måste hafva. större löner, vi måste hafva mera frihet, om vi ej skola släpa ess ihjäl och sluta på fattighuset. Med all flit, sträfsamhet, i f 1 : ; f D q j f ( 1 4 j lj E 4 ha Dagen efteröt miss-!. 4 j 1 j l j j j j d j j j 4 f ( j f j 1 j 4 j 4 Jj j j J 4 j j sparsamhet och duglighet kunna vi dock aldrig komma derhän, att vi äro trygga för! morgondagen., När detta sker på det friska trädet — med den verkligt upplyste och ätt tänkande arbetsren — hvad skall då ske på det torra? Ty våra arbetares stora upplysning är till en stor del en fable convenug. Den skulle sannerligen var stor, större . än den är ibland menniskor i hvilken som. helst lefnadsställving, om de icke vore känsliga för lifvets tunga bekymmer. . Det återstår nu att se hvad slutet blir. Rörelsen är bär ännu i sin späda barndom. Den är utan tvifvel stadd i tillväxt. Det beror nu väsentligen af arbetsgifvarnes moderation, buruvida den skall alstra olycka eller ej. Sker det icke, så är det ej Socialistene skull. Denna tidning uppmanar i hvarie nummer till hat och våld och förma