Aftonbladet – 29 september 1871, sida 2

bleka, slutna gåtor, som till exempel Armand de Jengay. Det var Yolande som vanligtvis följde Ketty till fru TAiguillon; de Jengay och den senare damen vore som tvenne motsatta poler, och träffades aldrig gerna. Hennes äftonsällskaper tröttade honom, och han ansåg troligen att de gråsprängda lockar som öfverfiödade i hennes salonger, icke behöfde bevakas. Unge Jack hade åå ännu icke uppträdt på scenen. Det har blifvit sagdt mänga gånger om, att Paris är det ställe der man bäst kan undvara lyckav. Det är så ock för dem som öfverlefvat sina förhoppningar, och blott vilja hafva sina tankar bortledda från dem sjelfva. Men Ketty fann icke ordspråket vara sannt. Hvar. hon: gick, hvad hon gjorde, var hon dock alltid orolig, alltid längtende att den närvarande stunden skulle vara förbi. Hon hade en. obestämd. aning om att någon förändring snart skulle inträffa. Yolandes tillgifvenhet och beundran för Kotty uthärdade profvet af den senares dagliga och stundliga nyckfullhet: och otälighet. olande höll med om, och försvarade alla madame Armands åsigter, orm de också förändrades tjugu gånger om dagen. Var de JenCay närvarande, så var Ketty sntingen tyst eller harmsen, och klandrade allt hvad han sade eller föreslog. Var han väl borta beskref hon honom för Yolande såsom den ufligaste tyrann, egoistisk och hjertlös; och olande suckade och medgaf att det blott var alltför sannt — medgaf också i nästa minut att det var mycket orätt af honom att vara borta beständigt — fast de snarare. borde hafva gladt sig deråt, i betraktande af hura obehaglig han var. Den dag han råkade äta middag ute, var sådan ätt hvarjo annän än Yölande skulle hafva