VA AN oo oa samma dag efter denva högtidlighets slut afsändes till Times af dess korrespondent i Turin en liflig beskrifning öfver densamma. hvilken säkerligen skall läsas med nöje, då vi här meddela densamma. Korrespondenten skrifver: Den stora dagen är förbi, och vi ha kommit tillbaka lyckligt och väl, rien dammiga från invigniogen af den stora Alp-tunneln.Jag måste försöka att berätta för er, huru den länge väntade ceremonien aflopp. Ni vec förut, att någonting synnerligen storartadt eller anslående eller intressant icke kan finnas i en jernvägsresa, och absolut ingenting, som liknar sig till nöje, i en färd genom en tunnel. En lång hvissling höres från lokomotivet; grannen midt emot er i vagnen, vanligen en gammal man med glasögon, som dåsigt försökt taga sig en lur och just håller på att lyckas häri, får ögonblickligen lif i sig, lutar sig framåt och rycker på fönstersnöret för att stänga fönstret; den helt unga daruen till venster om er stickar fingrarne i öronen; den långa diskussionen om valet i East Surrey afstannar tvärt i andra ändan af vagnen, och genast uppstår ett mörker, till en början icke det ringaste skingradt af oljelampan i taket, och bort rullar man i det instängda skramlets hela larm, afsägande sig sin förmåga att andas, tänka eller röra sig, till dess man åter kommer ut i fria luften. Allt detta ha vi haft känning af i rikaste mått, och jag behöfver endast beskrifva hvad hvar och ep vet af erfarenhet. Det sällskap, som inbjudits att öfvervarå ceremonien, bestod af så många hundra personer, att det befanns nödvändigt att fortskaffa dem i tre särskilda bantåg — tåget A, tåget B och tåget (C. Hvarderå af dessa drogs af två kraftiga lokomotiv, och de skulle afgå med ungefår en timmes mellantid, hvarvid de lyckliga A-passagerarne fingo den förmånen att gifva sig i väg i den gyllne morgonstunden kl. !; 6. Såsom ni vet, äro få stationer i verlden bygda i mer storartad eller praktfull etil än Genuas; men den öfverträffas i många afscen den af stationen vid Puerta nuova i Turin, Dess festvåniog hade blifvit rikt försedd med mattor och dekorerad, och vid utsatt tid var den öfverfylld af deputerade, senatorer, borgmästare och magistratspersoner från städerna, medlemmar af statsrådet och andre höge embetsmän. Italienarne lefva ännu icke tillsammans i en gemensam medelpunkt. För tio eller tolf år sedan kände de icke till hvarandra, och den bekantskap, de ha gjort i kammaren, i senaten eller i armn, har. haft npyhetens hela behag. De befinna sig ännu i sin pationella smekmånad och glädja sig åt hvarje tillfälle till stora folksamlingar såsom en anledning att göra bättre bekantskap. För dem var väntandet vid stationen nästan den bästa delen affesten. Deras helsande, skämtande och pratande i all den förunderliga mångfalden af dialekter och accenter, deras kommentarier öfver hvarandras personliga utseende — ty då ingen tillsägelse skett och ingen visste, huru han skulle kläda sig på lämpligaste sätt för en tunnelinvigning, fick man se alla upptänkliga drägter, från jagtrockar och morgonrockar till frackar och hvita halsdukar — allt detta erbjöd en glad scen, en behaglig inledfing till en angenäm dag. På bestämd tid intog man sina platser, och det första tåget afgick. Turin, dess förtjusande Collina med Supergan på toppen lemnades bakom, och efter en kort fård öfver slätten — hufvudingången till Frankrike — öppnade sig Susa-dalens vida sänka framför oss, i mina ögon den skönaste bergsscen i verlden — en stor öppning urgräfd ur den en mur liknande Alpmassan, der bergväggarne öfverallt sänka sig tvärt ned och spetsarne torna upp sig den ena efter den andra, såatt hela bergskedjan visar sig i en enda stor rad af spetsar och kammar, hvilka mörkna i de tjocka moln, som smyga sig intill dem; molnen sielfva äro täta och orörliga och likna berg. Öfver denna herrliga parorama skänka en banvagns fönster endast en knepphändig och bopträngd utsigt; ännu kunde vi under färden framåt se en skymt af det kasernlika slottet Rivoli, S:t Micbael Della Chinsas slottslika kyrka till venster om oss och Monte Civraris branta sluttningar på andra sidan, då dalen trängde ihop sig vid sin mynning; längre bort slottet Aviglianas pittoreska ruiner, och öfverallt på de ojemna bergshöjderna klockstaplar, torn, ruiner, de dödas och den lefvande generationens bostäder, hvarvid forntidens monumenter vanligen fördunkla likasom de ofta söka att öfverlefva nutidens. Efter en kort balt vid Bussolino, nära slutet af den öppna dalen, började vi stiga pppför vid Meana, genom två eller tre tunnelar kommande in i den smala öfre Dora dalen, till en början biott en hålväg, instängd af tvärbranta berg och endast lemnande utrymme för vägen och den brusande strömmen. Frän Bussolino till Bardonneche förbi Exilles, Salbertrand och Oulx finnas icke mindre än 26 tunnelar, och utsigterna, då man färdas från den ena till den andra, utgöra en sad af alpscener, som verkligen kuvona kallas ojemförliga. Från Megnas och Chiamontes höjder ser man, då man ilar framåt, ned på Susa på en eller två eng. mils afstånd på andra sidan om dalen, den stackars gamla hufvudstaden för konung Cottii rike, hvilken konung gifvit sitt namn åt de Cottiska alperna, med dess ryktbara Augusti triumfbåge och dess torn från det Il:te århundradet, hvars öde det är att snart vittra bort i stilla enoslighet och förfall, förbigånget och förbisedt af den rastlösa moderna civilisationen, hvilken icke vill vika ur vägen för någonting, huru vördnadsvärdt det än är. Bortom Exilles, hvars fäste, som blifvit uppfördt tvärs öfver dalen, tydligt visar sig från mången synpunkt, vidgar sig hålvägen vid Salbertrand och Qauix — Salbertrand, skådeplatsen för en af valensernes vapenbragder; Oulx, der många strömmar sammanflöda och måvga vägar mötas, hvarifrån man färdas ned till Cesanne och derifrån till Mont Genesre-paszaet til Briangon på högra sidan samt till Col de Sestridres-passet till Pinerolo på den venstra. Men vårt bantåg tager ipgendera af dessa riktningar, utan gräfver gig ned i marken till höger och löper in i Bardonneche-dalen, snart uppnående orten med detta ramn och ingången till den stora Al!p-tunneln. Mellan Bussolino och Bardonnche erforo vi den enda olågenhet, som åtföljde färden, en olägenhet, skyndar jag att tilllägga, som kan och svart skall bli atbjeipt. Hela vägen från Culoz till Turin och de flesta italienska jernbanor ha enkelt spår. Den stora tunneln är beräknad för dubbelt spår, och både i afseende å bredd och höjd står den, såsom jag tror, icke efter de bästa företag af detta slag vid våra egna engelska jernvägar; men det är annorlunda med de 26 mindre tunnelarne mellan Bardonneche och Bussolino. Dessa ha till besparing af tid och; kostnad gjorts just lagom breda och höga för ett enda bantågs genomfård; och när vi körde in med våra två höga lokomotiv och vårt långa vagntåg, fylldes de genast med het rök och änga, från hvilka stängda fönster icke förmådde skydda oss. Det var en qvalmig italiensk sommardag, och atmosferen i vagnarne i de längre tunnelarne — en af dem är 1000 mötres — blef tillräckligt pinsam till och med för en så erfaren resande, som jag är. Några af mina reskamrater förklarade, att det kändes, som om de ville qväfvas eller svimma, men de gjorde det ej. Någon verklig plåga eller fara kom ej i fråga, men onekligen var det obehagligt, och rökförbrånvande lokomotiver skola bli nödvändiga på denna del af linien. Det är på sin plats att tillägga, att när vi reste tillbaka under alldeles samma omständigheter, med samma båda höga lokomotiv i spetsen och samma långa rad af vagnar efter oss, rönte vi intet slags olägenhet eller obehag, så mycket beror detta på vindens riktning, ehuru dagen föreföll oss fullkomligt lugn. Föreställ er således oss litet halfkokta och harklande, men för resten helbregda och välbehållan framkomna till Bardonneches, till tunnelmynningen. Traktens bondfolk belsade oes med hurrarop och musik; de afsköto sina högtidskanoner och stodo uppradade, icke allenast utmed alla infartsvägarne till stationen, utan äfven på alla Jämpliga berg och stenar ruhdt omkring. Kontrasten mellan deras grofva tröjor, deras qvinnos brokiga kjortlar och de flesta gästernas från Turin fi arta kläder, då desse vandrade genom den pater Mm ee RR AR