Gå strax till henns; hon är deruppe; hon har varit alldeles utom sig af ångest, sade hon, och då hon såg honom tveka, tillade hon: På min heder försäkrar jag det. De Jengay gick att uppsöka sin bustrn, men dörren till hennes toilettram var stängd. Jag kommer för att säga att vi alla kommit lytkligt hem,, ropade han utantör. g Det fägnar mig, var det enda svar han ck, TRETTONDE KAPITLET. Snarare simre än bättre. Mot slutet af November reste grefven och grefvinnan de Jengay till Paris. Hertigens slott låg i närheten af en af de mindre jernvägsstationerna, och de Jengay fann alla kupåer redan upptagna, så att han och hans hustru måste taga plats i en vagn, der en herre och en dam redan förut befunno sig. De voro enge!ska; deras nationalitet visade sig genast vid första ögonkastet. Hustrun låg utsträckt på en improviserad soffa af filtar och sadelsjordar, spända mellan båda vagossätena. Hennes sjukdom bestod icke iinbillniogen. Den skarpa glansen i de stora ögonen, den ytterliga blekheten i hennes ansigte tillkänvagaf nogsamt: att hon verkligen led. Hon tycktes vara ungefär af Kettys ålder: Med denna naivet6 som karakteriserar alla britiska resande på kontinenten, i fråga om andra nationers kännedom af engelska språket, sade damen helt högt: Så tråkigt! Måtte ingen mera komma hit in! Du skall ej blifva störd, min älskling, sade mannen, Jag skall genast betala de båda öfriga platserna för hela resan. Uch derpå sysslade han:med de shawlar bvari hon var insvept, mera som ett yttre tecken på hävs. omsörgsfalla kärlek; är dertörs stt det