kände till kusten, uppgaf det första namn som föll henne iv och tillade: . Jag tror ej att ni behöfver vara orolig, min söta grefvinna. Åh nej, jag oroar mig aldrigs, sade Ketty, och gick, för att visa sin likeiftighet till pianot, och började en vals af Chopin. Men i nästa minut afbröt hon sig. Jag har glömt den,sade hon, jag måste hemta roterna. Hon sprang uppför trappan och ut på balkongen till tornet åt sjön. — Der stod hon, utan att bry sig om regnet och stormen, ansträngande sina ögon för att upptäcka någon båt ute på sjön. Slutligen fick hon se-en mörk fläck gungande på de vreda vågorna. Hvarje gång den försvann bakom någon skyhög bölja, uppgaf hon ett svagt rop, som förklingade ohördt bland elementernas raseri — ett ängestrop, son var ett uttaladt samveteqval, och som betydde: O, em jag blott inte slagit honora! O, om ban hade förlåtit mig! Den mörka fläcken blef allt större och tydligare; hon kunde urskilja menniskogeetalter deri. Just då hörde hon välkända röster der nere. Hon urskilde först kapten Jacks högljudda uttryck af belåtenhet. Sedan hörde hon sin mans röst och herr de Loisy. som gaf några befallningar. Hon ville ej blifva sedd der hon var; det hade varit att göra sig löjlig. Hennes nyss utståndna ångest öfvergick till fruktan för att synas löjligt sentizental. Hon störtade in i sitt toilattrum och stängde dörren. Fru de R... hade stigit upp och klädt för att träffa herrarne, hvilka, som hon at då de roärkte det asnostzande ovädret bes 1 lard i en liten vik på uvgefär u ) mils afatånd från slottet. De voro gensiwväta, men den goda gamia var en aljför g frdsmitlerska, ör att bry sig om de Jencays dtypande rock.