BLANDADE ÄMNEN. Den Tichborneska arfsprocessen i England. (Forts. fr. gårdagsbl.) Tichborne-Park arrenderades vid denna tid af en öfverste Lushington. Äfven på honom gjorde de till pretendentens förmån aflagda vitnesmålen så djupt intryck, att han inbjöd denne att bosätta sig på slägtens stamgods. Pretendenten afuloj detta, men höll emellertid ett högtidligt intåg i Alresford under klockringning och kanonsalut, mottagen af godsets underbafvande med äreportar blomsterkransar. Pretendentens stjerna stod nu — år 1867 — i sitt zenitb. Det årliga penninganslag han erhöll ur enkelady Tichbornes kassa var otillräckligt för hans utgifter, men hans kredit. var obegränsad, och hvarför skulle icke en arfs-pretendent förskaffa sig många fordrings-egare, då han vet, att hvar och en sådan blir intresserad i hans saks framgång? Han bodde stätligt, omgaf sig med en talrik tjenstepersonal, gjorde många bekantskaper inom aristokratien, som alla kallade honom sir Roger, invaldes i Army and Navy Club och andra förnäma klubbar, spelade högt, höll stora vad och beundrades för den skarpa blick han hade för hästars egenskaper. Detta öfverskylde i någon mån bristerna i hans sätt att vara, som saknade gentlemannapregeln. Ingen märkte, att tysta underjordiska krafter under tiden voro i verksamhet, för att undergräfva grundvalen, på hvilken hans lycka var byggd. Man var allmänt af den åsigt, att motpartiet måste ge sin sak förlorad. I sjelfva verket såg det nästan hopplöst ut för den lille sir Alfreds målsmän. De hade ännu icke en aving om hvem pretendenten — förutsatt att han ej var Roger Tichborne — i verkligheten kunde vara, Witchers spaningar hade väl givit