i komma att öfverskridas, gedan dec utsträckta allmänna värnepligten kommer att tillämpas Joch sedan soldaten bar ett årligt tillskott a! :10 rår från staten. Jag her föreställt mig att rotehållarne i Skåne och dermed jemförliga orter skola af de tillmötesgående föränärade bestämmelserna hafva en gifven fördel. I öfrigt hafva förekommit någfa anmär ningar mot förslaget, med hvilkss bemötande jag dock icke vill upptaga kammarens tid, enär de anmärkta förhellsodena äro af minIdre vigt och till en del af den beskaffenhet, latt de, i fall omständigheterna skulle visa isädant nödvändigt, kunna på administrativ väg rättas. Jeg är likväl af den öfvertygelsen, och tror mig kuonpa visa, att anmärknpingarve sakna giltig grund, och jag torde dertill återkomma, då frågan ånyo förekommer till behandling i kammaren. Några anmärkniogar hafva blifvit gjorda äfven met beväringslagen. Den bästa proitest mot deras .itighet torde emeilertid vara dot faktan, att denna kammare antagit bsväriogslagen i sin helhet och således äfven de stadganden, som här blifvit klandrade. Slutligen förekomma mot sjalfva organisationsförslaget en och avnan armärkning af den obetydligaste beskaffenhet, men då de dels röja obekantskap med förslaget, dels i hvad till exempel beträffar användandet af trossbästarne, förutsätta frånvaro af sundt förnoft hos krigsstyrelsen, så anser j g mig icke behöfra upptaga dem till besvarande. Jag torde na hafva berört de vigtigaste af de erinringar, som blifvit framställda mot det koogl. förslaget. Hvad jag dervid anfört lärer väl icke på det särskilda utekottets förhandlingar och beslut knnna hafva något inflytande, då, enligt hvad det ris, den stora hufvadfrågan derstädes redan undergått slutlig bebsadling; men jag hyser den förhoppning, att hvad jag snfört och än vidare kan komma att i frågan arföra icke skall af rikedagens ledamöter lemvas slläeles obeaktad:. Jag hoppas detta så mycket I hellre, som åtskilliga omstäxdigaeter sammeanknyta sig att göra lösningen af den stora fosterländska frågan, från riksiagens liksom af ett gifvet hedersord. Redan från år 1840, då för första gången sedan 1812 försvarsfrågan ånyo, i hvad rörer armåns organisation, allvarligt togs om händer, har den stått på dagordningen och år 1847 antogos af båda statsmakterna för första gången de fortfarande godkända grunderna tör armens sammansättning. — Atskilliga åtgärder och uttalanden vitna derefter, under olika stadier af frågans utveckling, om mer eller mindre lifaktighet i politiskt liksom administrativt hänseende, för den stora saken, till dess 1867 års riksdag — den första efter den nya representationsreformens genomförande — visade gig inse tiden vara inne att föra den vigtiga frågan om vårt försvars ändamålsenliga ordnande till ett lyckligt slut. Den skrifvelse, hvarmed nämnde riksdag afslöt sina arbeten i denns fråga är märklig ej mindre för sina uttalanden i principielt hänseende, än för det otvetydiga språk, hvarmed uttalas nödvändigheten af försvarsfrågaps snara lösning. De principiella uttalandena kunna innefattas i följande: att armen skall bestå af stam och beväring, att stammen skall utgöras af både befäl och trupp samt att den allmänna värnepligten skall betydligen ntsträckas; slutligen att frågan om en lindring i eller aflösning af det på roteoch rusthållare hvilande besvär för första gången framställes och sättes i samband med den allmänna värnepligtens utsträckning. Den märkliga skrifvelsen innehåller följande beaktansvärda ord: Da omfattande och genomgripande förslag angående landtförsvarets förstärkande och armens ombildning, som till riksdagen blifvit inlemnade, vitna nogsamt derom, att svenska folket djupt inser och lifligt känner nödvändigheten af att för sitt försvar göra alla de uppoffringar, som utan nationalvälmågans hämmande kucna åstadkommas. — Nationen kan aldrig med tillräcklig säkerhet och erforderligt luga hängifva sig åt sin inre fredliga utveckling förr än frågan om betryggande af dess yttre sjelfständighet på ett tillfredsställande sätt blifvit löst. Riksdagen skulle derför illa uppfylla sin skyldighet om den icke tagit detta vigtiga ämne i allvarligt öfvervägande och i afseende derå till E. K. M:t tramfört hvad den anser vara nationens önskningar.. Trettioett är bafva alltså förflatit sedan riksdagen fordrade en plan för försvarets ordnande, tjugutre år sedan nu gällande grunder för armens sammansättning antogos samt fyra år sedan nyss citerade märkliga skrifvelse afläts. Och kanna vi väl säga, attsedandess bebofvet af försvarets ordnande och förstärkande blifvit förminskadt? Hafva de nyligen timade uppskakande verldshändelserna eller det nuvarande tillståndet i Europa gjort krafvet på att orden måtte öfvergå i handling mindre? Om svaret på dessa frågor kan anses gifvet, så frågar jag vidare om något berättigar till det antagandet att intresset för denna landets lisfräga blifvit hos nationen förminskadt? Slå opp riksdagsprotokollen hvar man behagar och för hvilken riksdag man vill och man skall på hvarje sida finna uttalad nödvändigheten, att något mäste görag och göras snart, för att sätta värt försvarsväsende i ett betryggande skick. Då så är och då mycket väsentligt af förarbetena för försvarets ordnande blifvit genom regerings och riksdags samfällda arbeten undanojordt, då äfven i tvenne hufvudsakliga prinfrån regeringens sida, liktydigt med inlösen cipfrågor, de om allmän värnepligt och stam) trupp, äsigterna så mötts att inga skiljaktigheter kunna sägas vara för handen, men tvärtom så otvetydiga uttalanden egt rum att det för ingendera af statsmakterna finnes någon möjlighet att derifrån rygga tillbaka, skulle man då sky att till sitt slutliga afgörande ställa fram den fråga som ännu ensam uppehåller ett fortsatt arbete på denna vigtiga angelägenhet. Föga skulle det vara att se landets välfärd tillgodo, föga skulle man dermed motsvara hvad som måste vara representationens önskan och hvad som ut-j: gör landets högt uttalade, berättigade fordran. Regeringen har nu visat hvad den vill; för riksdagen återstår att visa att den vet hvad den vill. För båda föreligger pligten att samverka derhän, att beslutet i den vigtiga fråzan må lända dem till heder samt det kära fosterlandet till anseende och trygghet. mL