Aftonbladet – 25 september 1871, sida 3

den öfverväldigande vreden. Då hon yttrade de sista orden: Jag skall aldrig älska err, kestade hon sig handlöst på marken. Do Jergay satto sig tyst på en af de många bönkarne i närbeten. Få äro de, som finna orden redo för läpparne, då de träffas af en oförmodad sorg eller smärta, Det hade för öfrigt varit honom omöjligt att säga hvad han i detta ögonblick kände, ty i en dylik belägenhet hado han aldrig förr i sitt lif befonnit sg. Han tänkte ej på hvad han skulle säga eller göra — han var som en man, hvilken fslien från någon st id, fåfängt försöker upptäcka nigot vägmärke till ledning för sina steg. Främmande fotsteg i närheten, tvupgo hovom dock snart stt fatta ett bestot. Han såg sig om efter Ketty och kuade nätt och jemnt se, att hon låg qvar der hod kastat sig. Ilan pick fram till henne och lyfte upp henne, utan att säga ett ord, han lade henDes arm i sin. Vreden hade nu gött ötver, och kon var så svag att bon måste hårdt siöjja sig vid sin makes arm, för att ej falia. Icke ett ord pick öfver någon af deras läppar, under dena vandring hem. De hade knappt kommit in i vestibulen, förrän de hörde sittnsmn nämnas afern glad röst. Audtligen ären I bär; utropade hertigen och följda dem uppför trappan. Det äringen tid att förlora — jag har ekeffat en loge för operan — Crispino e Cornare, med Patti.— seså, seså, rain lilla vän — en half timma för att förhöja er skönhet! De bade nu kommit ini den upplysta salongen ech hertigen fick se en skymtat Kettys ansigte. ktvilket ensigto från en annan verld!, utropade ban.