Aftonbladet – 25 september 1871, sida 3

icko so någon ursäkt för Kettys besynner. a förklaring, att hon aldrig skulle kunna älska honom. Ds Jencay gick upp och ned i sitt rum fåfängt försökande uttänka, hura kan föl framtiden borde bemöta sin hustru. Sakerne kunde ej förblifva i sitt närvarande skick och dock älskade han henre ännu så ömt att hen fruktade resultatet af vidare förklsringar. Skulle hans högsta och rättviss rhoppningar på framtiden blifva krossade å? Skulle den husliga lycka, det angenäma hem han tänkt sig, vara blott en illusion som försvann när han röckte ut banden föl sit fatta den? Skulle pligtens fyllande — endast pligten, icke förljufvad af kärlek och sympati, bädanefter blifva bans lott? Skull bans uppriktiga kärlek blifva hans straff? Upptagen af dessa tankar, glömde de Jencay tidens fart och att ban lofvat komme efter till teatern. Ketty deremot, räknade hvarje flyonde miant. Då operan närmade sig sitt slut, och hennes man dock icke syntes till, blef hennes hjorta tungt och hennes blick dunkel. Var det sorg eller vrede som höll honom borta? Troligen bida delarne Hertigen låtsade icke märka huru upprörd hon var, Sysselsatt med sin bicocie och med ett applådera la diva kunde han lemna sin följeslagerska temligen ostörd, och då herrar kommo för att helsa och komplimentera, talide han så mycket att den ende börda af förställning, som föll påKettys lott var att småle, hvilket qvinnorna, ända frår verldens begynnelse, förmått göra, äfven mec bristande hjerta. Hertigen förde Ketty hem. Hans grannlaga uppföraede denna afion hade rört hennes hjerta, och i sin eco och plågsamma ställning slöt bon sig till honom, som till et! slags beskydd. Det var derföre hon sade