MADAME ARMAND. Berättelse af mrs Jenkins, Öfosrsättning från engelskan af Mathilda Langlet. Jag trodve ni föraktade lögnen. Ni har Iskat May. Ni älskar henne än. Hon är så renhjertad. Oskulden iyseri henses blick. Oakel Daniel ville inte gifva bort sin älskling, allas älskling; men jag — jag var god nog för fransmannen. JDsn gamle fade att jag älskade er — neka ej dertill! Och ni — ha, ba, ha! — ni föll i snaran! Jag älskade er inte; jag gifte mig för att få ett hem, för att blifva rik. Jag har aldrig älskat er — jag skall aldrig heller göra det!o Det var lyckligt för henne att den öjupa ekymningen hindrade bönom från stt se detta ansigte, gom var honom så kärt, förvridas af hejdiöst raseri. Hade hsn sett de vackra ögonen förlora sin färg, som blå ögon göra i vrede, de fina näsborrarne spännas, derosiga läpparne blifva blåbleka — med ett ord, om han sett alla yttre tecken till den vilda storm, fsom rasade inom denna sköna barm, skulle han aidrig hafva kurnat glömma det. En ursinnig qvinna! Kaa det för en man fianas en mera obehaglig syn! Värdighet, mildhet, blygsamhst, allt hved som verkar såsom ett band på hans gröfre natur och förmår honom att villigt skänka benne gin hyllning — allt detta kastar hon åsido. En gång är i detta fall för elltid. Förlåtas kan det ibland; glömmas — kan det aldrig. Det var, som sagdt, lyckligt för stackars Ketty, ätt mörkret dolda hennes förvridna ansigte, så att blott hennes röst förrådde ) 30 A, B. JM 197—201, 203—214, 216—220,