FRIGSD UCM VESUDIAUT UIKIPIaNUue SOM U9 Lär I are, hvilka yttrade sig i samma anda som han, ensögo sig alldeles kunna åsidosätta hverja slags hänsyn till den bevisföriog, geaom hvilken nyrationalismen häldat sitt anspråk på att gölla som ett sannt kristligt äskädningssätt, Dometolens utsli ligt på förband: iz Mort, eans 1 ytterst fyktig och ofullständig öfvergt af dena fria religiösa forskningens stöllning i våra dagar förkunnade ordföranden, ett nyrationalismen neturligtvis? (1) måste betraktas sågom en föraekelse 2f den kristna tron.. Men ej nog dermed: han gick ända derhäa att besämna det tänkesätt, som orfoltas af en så stor del af den svenska nationer, en länk i den moderna hedendom,! som spirar fram på alla hålli Tyskland, Engl, land och Frankrike, och com sör sig med deinöniska krafter i Paris, Gent emot ny-j; rationalismens fasaväckande härjningar bord mån — menade tslaren — sö hopp om räddning i det evangeliska löftet helvetets portar skela icke blifva min församling öfvermäktiga. Men af hvilken ankdviog — fråga modligen rätt mången al våra läsare — in nyratisnalisnuen betrektas såsom en ny upps Ez j laga af hedendomen? Jo, svarar kyrkomöteis ordförande, denna riktnings fiän tro icke på någon personlig d i, icka på Krig sins som Guds enfödd delsen och himmelsförden, derför att dessa antagas strida emot natur nen. Dassa ärd ortodoxisns anklagelsepunkter mot ryrationalismen. Alltså: frågan om hvem som cger rätt att benäitina fig em kristen låter gig i sjelfva verket redoceras till det så ly. ande spöremålet: tror eller tror du icke tillvaron af ena personlig djefvu!? denna tro, som i främsta rummet bö som mättstock för det sannt krist! utån bäpnad hafva vi — vi tilltå det —I tagit kännedom om denna magelöse Opda300. Vi hade hittills föreställt 0ss —J utionan egande hela den upplysta samtipå vår sida — alt kristendomens haffordran vore den praktiska personliga aniogea till det ojemför höga sedliga ideal, com framtör 0s3 i onsstiftare? persöalighet; Vi hade m5d stöd at den heliga skrifts , icke på uppslåntyg höron, att ett lif i Kristi ande, li ligt uppsåt och oegennyttigt sträfv i det sannes och godas tjonst, betydd mora för afgörandet af frågan om vår ställning till kristendomen, är den omständigheten, haravida vi tro elior icke tro på son peronlig diefenls öd. Vär åsigt var, medi it ord, den, att k g gger i viljans beskaffenhet, i det prek räfvandet, icke i något som helst teore örsenthållande. Nu framträder en dansk g med det budskapet till svenska natioHen: bekännen eder till tron på djefvalen, eller vi betratta eder såsom rött och slätt id ingärlo Ifvad skola vi svara För några år sedan hörda vi omtialas, burugom en ortedox pr i Mecklenborg lyckats utfundera en teori angåend: djatvulens treenighet, men vi tro ej att der nya läran väckte synnerlig sympati ens bland den lärde teclogens själsfrönder. Det ätert erfara, börvvida det fjefde nordiska mötets ordförande, då han ånyo framen längesedan vedarlagda vidskepliga förestältoingen om en per-: gonlig djefvul, skall för ord finna genklang i Dapmark, Skalle detta blifva faliet,!. då bar den danska kyrkan i sanniog åtskilligt att lära utaf den i vårt rodsrlsnd blott 3 litet kända pyrationslismen. Vi hafva ännu en anmäckaiog att framställa mot det i vår tanke icke follt grenulaga sätt, hvarpå mötets Isdande män sökte j Ködtysla de yltranden, som alsågo att ställa ) nyrationslismen i en rågot mindre förhatlig dager. Nör den äfven i Sverige väl bekante teslogen Magpus Kiriksson sökte ådagalägga,! sä den ortodoxa dogmen om Kristi gudom. icke eger någon ground i döt nya testamentet, så fann ordföranden för tillfället, tool. doktor Kalker, lämpligt att fråntaga talaren ordet med dot tomma svepskälet, att han afläögspat sig fråa djskossiontäntnet, ILikasom dj till detta ämne i främsta rammet skulle höra det, att erhålla en noggrann definition : al de båda, hvilkas förhållande till hvaranj dra maa vilie padersöka! Med fallt skäler-! intrade lir Kirikeson derott, att man begått ! ött fel genom uraktlåtenhieten att bestämmes ! hvarati, enligt mötets öppfattaing, den kristna tröng väsende egentligen bestorla, Så mycket . mera befogsd var hr Biriksson att redogöra för sin åsigt i deana afgörando puakt. Att! hans motståndare, i stället för ett inlåta sig på den förda argåmentalionen, begågnäde tig af ordförandens rayndighet till att afbryta den kättoreko söyratlonalistens, synes ej vitoa om don stränga opartiskhet man vid öfverläggringone ledning egt rätt att fordra. Danmarks kyrkliga lif i våra dagar före-; ter åtskilligt som för .oss svenskar borde kunna vara lärorikt och manande till efterföljd. Från fremståsnde män inom den dan-; ska kyrkan har utgått mängen belräktande väckelse till fosterlandskänslans stärkandelt och den folkliga bildniogsns större spridning, likasom öfverhufvud vexeiverkan mellan pj sterskapet och nationen här torde vara lil gare än i månget annat land. Hvad Grundtvig! gch hans anhängare uträttat för folkupplys-j5 niogens ssk, är allmänt bekant. Så mycketå! mera vore det att beklaga, om de män, somhi Danmark med fremgårg fört den kyckligal) ock gatiönella frihetens talan, skulle på all; var tppträda fiendtligt emot det kyrkliga re-Åt formarbetet i Sverise. Hufvaduppgiften förd? j 4 letca reformarbete, i teoretiskt afcendofl1 nåsto vara ett åvägabrioga om väl bes höflig revision af den officiella kyrklighe-Åtens gruadval: den från medeltiden ärtdaji guläran, hvars oförenlighet med de bibli-47 ska urkonderna blivit snart sagdt med ma-P? tematisk noggrannhet uppvisad. Det är den!, svenska snyratiovalismen, som i vårt lanå!f4 har förtjensten af denna bevisnings genomIr örande. Utan tvifvel hade det varit ettl nordiskt kyrkomöte värdigare att upptagaj2 notetåndarnes åsigter till soxgföllig pröfning, 7 stället för att helt enkelt mot dem utslanga jo ;n i alla händelser vanmäktig bannlysnings-f örklaring. Man bar dermed ingenting uträtlö at till försvegande. af nyrationalismens sak, v on deremot sfgfvit eit nyit testimontum p aupertatis med arsosnde på den kyrkliga orfå doxicns religiösa och vetenskapliga hjelp-!J:.