Aftonbladet – 22 september 1871, sida 2

mildt trädens ännu darrande kronor; doften af granskogarne fyllde luften och öfver den klara bimlen simmade lätta skyar, klädda i alla regubågens färger. En sådan afton kom de Jergay händelsevis in i det rum der Ketty satt allena, och slagen af den trötthet, zom uppenbarade sig i hela hennes utseende, frågade han vänligt om hon ville gå upp till det gamla slottet och ee solen gå ned. Eon steg upp utan att svara och gick in i sitt rom. Jag skall göra det i dag., sade hon högt för sig sjell. Oviss om hennes tystnad betydde samtycke eller ej, väntade Armand i tio minuter. Iona kom just som hav uppgifvit hoppet derom, Grefven mer än pjöt af den vackra utsigten; han var en ifrig beundrare af naturen, och hon hade i utbyte lärt honom att tål modigt fördraga all lifvets cbestöndighet. Donner et pardonner lydde inskriften på hans vapensköld, och gifva och tillgifva hade också varit hans valspråk för lifvet. TIlans uppförande mot sin mor var exemplariskt; hård, fordrande, orättvis som bon varit mot honom, hade han dock alltid gifvit och tillifvit bepne. Men det fenns dock gränser ör hans tålamed. God och öfverzoende mot dem hen älskade och högsktade, var han en oförsoplig fiende mot de lägsinnaderoch falska; något fallen för melankoli och overksamhet, hade han dock i sitt lynne en dold eld, som, när den tändes, lätt kunde drifva honom till ytterligheter. Just nu, dä hans själ cå att säga, mättad med ögonblickats ekönket, genom hvarje sinno inandades jordens och luftens herrlighet, längtade hans hjerta, ömt och förlåtande, till hans makas. Denna känsla gjorde att han ofrivilligt tryckte den arm, som hvilade i hans, värmare sitt bröst. Ketty kände hans hjertas hastiga slag. Förmodligen hade stunden