Aftonbladet – 22 september 1871, sida 2

Jengays första besök vid Mayfield. Hon konsentrerade hela sin tankeförmåga på en enda punkt, och hon gissade, der det felades henne akta att bygga på. Hvilken framtid bon förutsåg! Med olyckig klarsynthet utstakade hon den tröttsamma ana de båda hade att gå, båda plågade af len boja, gom band dem, båda dignande unler bördan af de tusen små cbebag dettvungaa, lagliga umgänget skulle medföra, och hon önskade hvad alla de unga, varmbjertade och obepröfvade önska vid sin första motgång. — Ketty önskade dö. Icke underligt att hon i denna sinnesstämning nästan bragte de Jengay alldeles utom sig. Hans glada sångfågel, hans fröjd, hans stolihet — huru hade hon så kunnat föränIra sig? Hvad hade gjort henne till denna retliga, misstänksamma, tröttsamma qvinna? Mången, mången gång trängde sig en tanke på honom, en tanke som han ständigt förjasade, som var alltför ryslig för en kärlekeull make att dröja vid. Denna fraktan föröljde honom dock och blef starkara dag rån dag, Fanns der något förfärligare arf i hennes unga blod? Hennes uppföranda iknade verkligen ganska ofta begynnande vanvett. Förföljd af denna tanke behandade han henne med ett ömt öfverseende, som ill och med inverkade på fru QAiguillon. En gång bade denna senare, till de Jergays esa, när Ketty varit mer än vanligt bitter och nyckfull, med en betydelsefull blick på honom, med handen vidrört sin panna, som om också hon trodde det icke stod rätt till nom Kettys. En morgon med häftig storm efterföljdes ofta i dessa trakter af en solklar afton. Solens strålar glänste med förnyad prakt öfver den oppfriskade jorden. Hvarje grässtrå gnistrado som fullt af diananter; i skogarne susade