ERENTEESONSr Te SNR RIESDAGEN. Första kammaren. Måndagen den 18 September. Grefve C. G. Mörner ville yttra siz med anledning af några föregående uttalanden, eburu han var öfvertygad om att de utmärkta män, som kammaren insatt i särskilda utskottet, skulle utan vägledning kunna utföra sitt uppdrag. Särskildt vände talaren sig först mot ett yttrande af en talare på södermanlandsbänken, afseende att frågan om värnepligten och den om armborganisstionen borde behandlas särskildt. Så nade förut skett och kunnat ske innan man under de senare riksdagarne öfvergat de partiella reformervas bana och det bade väl varit lyckligast om sådant ännu kunnat ske; men då det ou gällle ett futlständigt ordnande af landets försvar, så torde ej kunna nekar, att båda frågorna stode till hvarandra i ett nära sammanhang, och ett försök satt skilja dem åt skulle ej ha någon framgång. Tal. trodde derför att man borde taga saken sådan som den verkligen är. Hvad angår värnepligtslagen, instämåe tal. med nyssnämnde talare i fråga om behofvet af förkortning af den tid, hvarunder hvarje svensk men skall vara värnepligtig. Den långa tid gom medborgaren skulle stå anteckrad i rullorna komme att hos honom fästa en öfvertygelse om att mera än tillbörligt vore offrades åt försvaret. Såsom eköl för sin åsigt ville tal. åberopa yttranden som pyligen refererats af de er.da franska generaler, hvilka under senaste delen af sista kriget med någon framgång bekämpade fiendea och som fällt dess. yttranden på grund af de erfarenheter gom de under detta krig vunnit, Tel trodde att deras erfarenhet vore af lika gtort värde som andras, hvilka icke deltagit i något krig alla. Det vore icke nog med att kunna disponera öfver en talrik truppstyrka, utan man måste äfven kunna i krig anskaffa erforderliga medel till truppers underhåll och dertill fordrades att i fredstid icke för stora kraf ställdes på landet så att det icke ständigt vore af de erforderliga uppoffringarne måktigt. Man finge således icke hämma industri och arbete genom onödiga band och reglementariska föreskrifter. Till dylika onödiga föreskrifter trodde tal., att bestämmelsen om landtstormen mellan 35 och 40 års åldor gerna kunde räknas äfvensom föreskriften för landstormen, om mörstringar. och anmälan om flyttning. Om man toge om den paragraf, som handlade om landstormen, skulle man finna att det åt K. M:t är öfverlemnadt att till mönstring inkalla landstormen, då han så finner för godt, liksom att den som står i landstormen skall på sarama sätt som beväriogen tillkännagifva sin flyttning. Dessa föreskriiter utgjorde, enliet tal:s åsigt, ett icke obetydligt tvång och skulle blifva bämmanrde på verksamheten inom landet. Äfven inom Frankrike åstadkom den utsträckta värnepligten betydliga betänkligheter, oaktadt den der icke var bestämd längre än till 15 år. Hvad beträffade förslaget till förändrade bestämmelser. för rustoch rotehållare, så instämde tal. med en talare från Blekinge i afseende på backstugusittareinrättningen, men delade icke hans åsigt om att inga af lag bestämda vilkor skulle fionas. Om förhällandet emellan rotebållaren och soldaten blott skulle göras beroende af aftal, komme deraf att föraniedas oändliga tvister och rättsfrågor. Om dock å andra sidan toges i betraktande de följder, som skulle uppstå deraf att det k. förslaget vunne framgång, vore tidig bogättniog och tidigt giftermål med efter mycken sannolikhet biifvande temligen talrik familj det första resultatet. Innan denna femilj hunnit derhän att den kunde sjelf försörja sig skulle den tid vore till ända då soldaten tilåtes besitta den stuga, hvilken lockat honom till bosättning. Han drifves ur densamma, men det heter att han med lätthet kan skaffa sig försörjning. Tror man dock att en 45 års man med tairik familj och tomma händer har Jätt att skaffa Bg bostad och sysselsättning? Det är sannt, att den indelte soldaten förenar pligttrohet med stort o:dningssinze, men kan man vänta att efter en sådan förändring dessa egenskaper skola hos honom återfinnas. Talaren trodde att man Gå enarare skall finna motsatsen och att soldaten, sedan han måst lemva torpet, i stället för att vara ett pålitligt stöd för den allmänna ordningen, tvärtom skall blifva för deneamma farlig. Rättigheten att efter sju års tjenatgöring taga afsked kommer kanske att begagnas af de bästa bland de indelta soldaterna, emedan de ba en möjlighet att bereda gig en framtid, då de äro 27 å 28 år gamla, men deraf blir följden att armen får behålla de mindre goda, ett förhållande, som, då de vid 45 års ålder afskedas, endast blir så mycket menligare. Tal. trodde således, att den föreslagna förändringen med soldsttorpen icke vore nyttig och att ingen stuga till och med vore för soldaten bättre, emedan han i sådant fall kunde, med den frihet som författoingen lemnar, sjelf köpa sig n stuga och under de första åren spara för utt skaffa sig bosättning. Redan nu inträffar icke sällan detta förhållande, ehuru soldaten har torp, att han nemligen skaffar sig en egen torplägenhet och utarrenderar soldatlägenheten till någon annan, och tal. ekulie med bestämda fakta kunna visa, att sådana förhållanden ej äro sällsynta. Soldatrotarne bestå nu dela af stamrotar och dels af strörotar. Det är rotehållarne för de förra som skulle komma att göra vinsten på de afsönärade soldattorpen, men buru förhållandet melian dessa olika slags rotar skulle komma att blifva, derom innehåller det k. förslaget icke ett ord. Hurnovida det i propositionen föreslagna årliga afdraget af 20 rdr på lönen för fördelen af bostad kunde uppväga olägenheten af kostnaden för pybyggnaderna, lemnade tal. åt en hvar som har backstugor på sina egor att bedöma. Tal. trodde dock icke att så vore fallet. Af hvad tal anfört vore emellertid en absolut följd, att kommunen genom antagande af det k. förslaget finge en ytterligare utsigt till ökad fattigvårdstunga, och den lag, som vid förra riksdagen stiftades för fattigvården, skulle icke kunna afbjelpa detta. Nödvändigheten skulla skrifva en annan, som framför den förra komme att göra sig gällande. Det föreskrifves i det k. förslaget, att soldaten skall erhålla 5 rdr årligen för underhållet af sin stuga. Då en soldat tillträder åbyggnaderna i odt skick, blir detta bidrag en ren inxzomat för onom. Han afgår om några år, men byggnaderna äro nu redan gamla och bans efterträdare måste hålla dem vid makt, äfven om ban dervid måste tillsätta af sin lön. Denna utgift blir så mycket tyogre, som han äfven måste underhålla det tomma fåhuset. Emellan torparen och kronan uppstår på detta sätt ett förbällande, fom gör att soldaten blir ett slags entreprenör för kronan. Bofälet har förut vid hussynerna stått på soldatens bästa, ibland kanske mer än det bort göra, men nu, då det skall uppträda såsom kronans målsman mot soldaten, torde förbållandet kamma tt anctolta sig täirat annarlnnda — Öm endorhäl