FINLAND. I sip Ölversig! den 16 dennes yttrar Helingfors tidningar bland anvat: d prestmötet i Borgå har raden af dessa för vart femte år i kyrkolagen för evangelisk-lutherska kyrkan påbudna sammankomster af prester skapet i hvarje af landets stift blifvit afslutad Det har varit det talrikast besökta af gommarens tre prestmöten samt har äfven it det, som handlagt största antalet frågor. Också i afseende å sin hållning och sin genomgående tendens kan det kanske betecknas såsom det mest liberala af dem Men att dock icke heller vid prestmötet i Borgå knades prof på den gamla riktningen, som vill odose kyrkans förmenta intressen genom att a in i förbållanden, liggande utom kyrkans fer, framgår bland annat at beslutet att petitionera om införande af sjelfskrifvenbet för evange: lisk-lutherska församlingarses presterskap till deltegande i direktionerna för folkskolorna i landet. Ett annat ärende, der prestmötet äfvenledes vi sade sig stå qvar på den gamla ståndpunkten af de kyrkliga och verldsliga fuvktionernas sammanblandarde, var frågan om behandling af dem, som det enligt kyrkolagen för evangelisk-lutherska kyr: kan i landet åligger kyrkoherden i församlingen att förmana för uppenbar synd och last, i hvilken fråga prestmötet beslöt att söka utverka krono. betjenings biträde åt presterskapet för inställandet af den, gom på prestens kallelse tredskade att infinna sig hos honom till förmaningens emattagande. Det tyckes dock böra vara uppenbart, att då evangelisk-lutbereka kyrkan icke mera år ett samfund, som någon är obligatoriskt förbunden att tillhöra, utan det står echvar fritt att sjelf afgöra, om han vill räknag dextill eller ej, det icke heller kan tillkomma kyrkan eller kyrkans tjenare att på något sätt anlita verldslig myndighets åtgärd för att tvinga någon till efterlefnad af kyrkans särskilda föreskrifter. Det är dock icke så alltför mycket att förvåna sig öfver att presterskapet då och då faller in i den gamla statskyrklighetens föreställning ssätt, då det ännu i lagstiftningen, oaktadt sjelfva principens upphäfvande, fortfarande fiones qvar så många spår deraf. Öfverhufvud kan man säga, att de många frågor af icke kyrklig beskaffenhet, som prestmötena haft att behandla, råsom t. ex. frågan om frejdebetyg för verldsliga ändamål, om afvittring före nytt äktenskaps ingående, om formulär rer för folkräkvingstabeller och mortalitetstabeller, om tingspredikningar m. m., lemna en åskådlig fingervisning på hurn mycket som ännu återstår att göra och ändra, innen grundsstsen om kyrkans ställning såsom en fri förening inom samhället — religionsfrihetens grundsats — kommer till full utbildning, denna grundsats, som finnes så väl antyåd redan i titeln på den nya kyrkolagen, hvilken icke kallar sig Kyrkolag för Finland, utan ,Kyrkolag för Evaogelisk-lutherska kyrkan i Finand Universitetet har börjat ein termin med stora Juckor. Döden har härjat bland dess lärare och den bekanta demonstrationsaffären har bland den studerande ungdomen skördat många offer. I lederna af denna ungdom saknades vid inskriptionen omkring 150 studenter, hviika för denna termin fått sig det straff pålagdt, att icke få idka studier vid högskolan och förkofra sig i vetande och bildning. För mången skall kanske detta pätvungna uppehåll i förberedelserna till en utstakad lefnadsbana blifva af afgörande inflytande för hela lifvet, emedan ekonomiska förhällanden kunna nödsaka honom att för alltid öfrvergifva det mål ban föresatt sig att eftersträfva. — En till omfånget så omfattande förvisning har vår högskolas annaler icke att uppvisa, och knappast nog lärer något enda universitet, hvars organisation hvilar på germanisk grund: val, kunna framvisa motstycke härtill. Rektors inskriptionstal kunde, som naturligt var, icke undgå att företrädesvis hålla sig vid reflexioner i anledning af den .ofrivilliga minskningen iantalet studenter. Någonting annarz3 egendomligt för dessa inskriptionstal är att man redan kan upptpåra en bestämd stil och form i dessa, mågonting traditionelt från professor Arppes långa rektoratstid, då dessa tal först började erhålla någon betydeize och väcka uppmärksamhet. Det karakteristiska består i de något sväfvande och obestämdt uttalade åsigterna, i ett elags orakelmässigt halfdunkel, paradt med mycken yttre formfuliändniog. Men ännu mera är denna tradition märkbar i afseende å någrai dem återkommande väckelseord. Det förekom gom vi icke alldeles misstaga oss, redan i professor Arppes uttalanden från samma kateder vissa beklaganden öfver bristen på sjelfständiga karakterer, öfver benägenheten att böja sig under opinionen, hvilken skapas af den periodiska pressen och underhåiles af denna. Studenterne och den periodiska pressen synas också numera vara ogekiljaktiga i ett modernt inskriptionstal, ty de förra skola ailtid i en eller annan form varnas för den senare. Bland mycket tänkvärdt som rektor lade den studerande ungdomen på bjertat, upptog han äfven till skärskådande den här och der rådande falska föreställningen att studentkåren hade någon slags särskild politisk mission att fylla. Ehuru vi knappt tro att en sådan uppfattning ens bar något talrikt stöd bland studenterna sjelfva, kan det dock icke vara ur vägen att påpeka, att om en sådan uppfattning finnes, så är felet icke deras, utan beror det derpå att man just velat göra atudenterna till politiska personer genom den vigt man lägger vid deras uppträdande. Vi hafva hört en far beklaga sig öfver sin herr gon, hvilken han förgäfves sökte öfvertyga om att studentens politiska roll är ingen. Inte det?s, skall invändningen hafva lydt; om jag emellertid ställer mig att skrika på salutorget, skall pappa få se hvad det blir för en politisk soppa deraf l — Och den unga mannen hade rätt. Man bar gifvit honom en politisk roll. Uti sitt inskripfionstal vidrörde rektor äfven frågan om studentens rättsliga ställning i samhället. Till vår förvåning funno vi att rektor dervid hyllade den åsigten, att ehuru han öppet erkände olägenheten af denna undantagssiällning, ban likväl framhöll dess nödvändiga bibehållande, emedan kamratskapets band vore oundgängligen nödvändiga för ett universitet och dessa icke kunde existera så framt denna ställning upphörde. Hvarföre studenten emellertid skall upphöra att vara kamrat för att han blir medborgare, återstår för rektor ännu att ådagalägga med bättre skäl, än dem han vid inskriptionen anförde, Oxs synes det ena