lighet. Nästan de enda tecknen till lif såg ma I vid ändan af ett af borden, der fyra herrar suttc I hvilka, alltsedan de kommo ombord, icke hade gjor annat än spelat kort. Några få intresserade äskå ;j dare sutto och sågo på spelet. Lampan öfver der I svängde häftigt fram och tillbaka och kastade om I vexlands skuggor på gruppen derunder. Den,son I caf, hade just slutat blanda och lagt fram kort I teken till sin granne, som skulle taga af, då et högt skrik på dåck törmådde sällskapet att spri upp. Ett ögonblick derefter kunde man hör klockan i maskinrummet ringa, och på den eifn: i signalen stoppade maskinen. Instinkimässigt upp stod en kapplöpning af spelpartiet och åskädarne J Ingen af dem hann fram till sslongedörren, innar jett förfärligt brak skakade ånefartyget från stä till ståf. Nu följde en obeskriflig scen af förför lig uppståndelse. Från bytternainunder skyndadt i iivånarne ut, uppför kajuistrapporna störtade för tärade män och qvinnor, några hade icke gifvi! gig tid att kasta kläderna på sig. Evut uttryck a! häftig och djup ångest var målsdt på allas snsig ten, och många stodo alldeles förstenade af för skräckelse. De, som förmådde beherrska gia tal gåfra, kunde blott med ett rop fråga siaa gran nar: shvad är det? Jon förfärlig ovisshet ökade de af skräck betagna passsgerarces fruktan. Det vakthafvande befälet kunde man höra framdundra sina kommandoord. En befallning att fira ned båtarne, som bängde i daviterna, tjevade icke att förminska förskräckelsen. Alla fruktade och trodde det värsta. Ovissheten varada dock icke länge. Man fick snart veta, att ångfartyget seglat ett skepp i sank, utan att sjelf ba tagit någon skada. All fruktan i detta afseende skingrades, då maskini sten och timmermannen anmälde, att de hade undersökt ångfertyget, som icke tycktes ha blifvit vidare skadadt, än att det förlorat styrbordslanternan, förmasten och ett stycke jernbastingering. Räåddningsbojar kastades ut öfver bord, i förhoppning att några af besättningen på det olyckliga fertyget skulle kunna räddas, Det var en pinsam stund af väntan, under det att båtarne firades ned. Slutligen lade en under tredje etyrmannens befäl och en annan under fjerde styrmannens ut från ångfartyget för att uppsöka de Eringdrifvande vraklemningarne, Sjön gick ännu mycket hög, och det täta regnet strömmade fortfarande ned. Passagerarne, som nu voro lugna för egen räkniug, sara!ade sig på sidan af ängfartyget. Andlisa stodo de der och skådade ut i mörkret, helt och hållet glömmande både regn och fartygets våldsamma rullniog. Tacksamma för mio egen räddnicg, etodo de nu i allvarlig bön för andras frälsniog. Aila beklagade de att ingen åtgärd vidtogs att lysa upp mörkret omkring dem. I fail en och annan olycklig matros drefs omkring på böljorna, kunde han icke ses på tio alnars afstånd. Ettögonblick derefter kom tredje styrmannens båt tillbaka från sin upptärkösfärd. Ia nästan Jiflös kropp låg i båten. Varsamt lyftes den in öfver fartygets skana. Försök gjordes att återväcka honom till lif, och efter några minuters förlopp belönades läkarens ansträngningar dermed, att mannen visade tecken till lif. Under tiden fortsatte fjerde styrmannen sitt letande. Men nu hade återstoden af det okända fartygets besättning omkommit, ty ingen enda annan lefvande påträffades. Då ingenting vidare var att göra, satte Java åter till ångan. Klockan var nu !, 12. Mannen, som räddades från vraket, berättade sitt öde, så spart hans utmattade tillstånd tillät honom tala. Hans namn var W. Petersen, och han var matros. Fartyget var norska barkseppet Annette från Portemoutb, bestämdt till Miramichi i barlast. Han kunde, emedan han låg i sin koj vid sammanstötningen, blott gifva ringa besked om åenna. Han hade, sade han, rusat upp på däck, Jå han hörde ett ovanligt larm, men fick, när han kom upp, ett slag i hufvudet af någonting nodfalande, hvaraf han svimmade; ur Bsvimningen kom n sig icke förr, än han befann sig ihafvet. Bottningen bestod af 12 man. I sammenstötningens onblick stod Daniel Groom på utkik på styrrds sida. Då han rapporterade en lanterna tätt rut, gaf styrmannen, som då stod på kommandoryggan, order att hårdt lägga om rodret och stopade maskisen. I nästa ögonblick löpte Java, iajan något hann göras, jaidskeppa in på barkskepret och kte det nästan ögonblickligt. På fråga, varför ernan icke observerades tidigare, hade tyrbordsutkilken svarat, att han först såg glimtar f ett hvitt och derefter af ett rödt sken, och nätan straxt derpå skedde sammanstötningen. Kapen H. Martyn och förste styrmannea på Java rodde, att orsaken till sammanstötningen måste ökas i det för segellartyg alltför vanliga, farliga ruket att icke visa sina sidolanternor förr, än ett innat fartygs närhet gör det absolut nödvändigt. Keptenen på Java sade sig vara säker på, att hans yktor brunno klart, då påseglingen skedde. Kapenen på Aunette hette Petersen och efterlemnar aka och tre barn. Den enda räddade af dezanorka besättningen är 40 år gammal. Han hade hålit sig uppe på ett stycke af kajutan, gom han fick a drifva i Bin närhet, till dess han blef upptagen åå åvgfartyget. Passagerare på åcgfartyget insamade dagen efter påseglingen en samma af 1000 lollers till understöd åt de 11 omkomnes familjer. Je fleste af passagerarne äro af den åsigten, att len förfärliga oiyckshändelsan vållats genom stor örsumlighet. Men trodde att vakten hade somnat.