Aftonbladet – 21 september 1871, sida 2

med förfärande klarhet ur det förfiutnas dunkel. Bessies oro innsn de Jengay reste, hennes ovanliga uppmärksamhet mot May sedan han var borta, Mays sorgfälliga undvikande att nämna hans namn, hennes blekhet och sorgsna utseende under bröllopsceremonien, allt var nn förklaradt. Ketty kom slutligen ihåg att May var den enda af heia familjen, som icke följde kenne till vagnen när hon reste. Den gåta, com hittills synts bence så oförklarlig — hvarföre onkel Daniel skulle vara så angelägen att gifta bort henne med grefven — var nu ändtligen löst. Hon förstod na hvarföre han så hastigt blef road af de Jengays sällskap. Uakel Daniel bade tagit henne till skydd för sin älskling: hvad rörde det honöm om han uppoffrade den faderoch morderlösa flickans jungfruliga stolthet? Han hade ingen barmhertighet med den värnlösa främlingen; han hade skoningslöst uppcffrat både sanningen och en qvinnes finkänslighet. Instinkten hade riktigt nog varnat henne för onkel Dariel: hon kade altid asat att han skulle göra henne något ondt. Hon hade icke ens den sorgliga trösten stt tro sig vara enda offret för den gamles sjelfviska tillgifvenhet. Dessa uttryck af entosiastiskt beröm, som de Jergay nyss uttslat, ljödo oupphörligt i kenres öron, beröm, som som aldrig kunde lämpas på henne. När hade väl Ketty någonsin förr, äfven i sina tsnkar, medgifvit sin egen underlägserhet? Var detta den nyvakoade kärlekens ödmjukhet? Det hade varit godt om derna nyfödda känsla fått i stillhet utveckla sig; men olyckligtvis råkade Bessio i bästa välmening att stanna den genest i början af dess tillväxt. Qvinnor låta ej lätt bedraga sig af hverandra. Da upptäcka ovilkorligen den minsta brist i andras sällbet, de se strax hvar kärlöken räder eler icke räder. (Forts.)