Aftonbladet – 21 september 1871, sida 2

rar. Den gode anden kom nuiden onde ar deus ställe. Men hon skulle icka velat erkärna, ehuru det verkligen förhöll sig så, at! de gamla vännernas närvaro tycktes lyfta er slöja, genom hvilken bon på senare tiden tt många saker. Hon kände sig po mora liskt uppfriskad, såsom octa förr fysiskt dö hoa komrit ur en brärnhet, förekämd luft, ut i den rena, friska luften. Samtalet ned dem var som en gammal, välbekant, ej på länge hörd melodi, som förde med gg ganmls mionen, halft förgätna känslor. Att höra henne tala till dessa gamla vänrer, fråga efter och kärleksfullt och tacktamt tala om herr Sinclair och miss Teayobee, till och med tant Poliy och måvgen annan, förut vårdslöst behandlad, men som minnet nu ställde i ett bsbaglgt ljus, skänkte de Jsrgsy do första glada etander ban baft på äuga veckor. Också mot honom var Ketty vänligare; hon skulle visst harmset hafva förnekat dot om pägon sagt hence det, men det var dock så, att hennes vänners närvaro led bard på hennes sinne. Mon ursäktade sig inför sig Bjeli wW: detta sken af bjertighet, dermed ett hon ju icko ville att Bessic cler May gkulla tycka synd om herne, eller onkel Daniel få den glädjen att höra att hon var olyckligo. Till och med lord Delgeieb, som väl mindes Ketty och som hade i börjon varit litet rädd för den lysande grefvinpan, anförtrodde sin hustru att han ansåg henze mycket förändrad till sia fördel. Men ailt är förgängligt, och förnämligast allt behagligt och skört. Detta avgenäma eakernas tristård stördes helt bastigt af franska fördomar: åtminstone voro dessa en oskyldig orsak dertill. Hertigen, hvars sätt att vara icke behaade hvarken Bessie eller May, yttrade sig en deg tumligen sarkastiskt om deras föga