Aftonbladet – 20 september 1871, sida 2

intresse för fru dAiguillon. Vänskapen rsellan lifliga, häftiga personer blommar snart, och vissnar vanligtvis ändå fortare. Det dröjde ej länge förrän grefvinnan och hen nes nya vän voro oskiljaktiga. Fru CAiguillon talade, med all den uppriktighet, hertigen tillagt hence, om sina missräkningar och felsisgna förhoppningar. Hor talade varmt: och rörande om huru äktenskapet gör obsrmbhertigt slut på alla illusioner. En qvinna som älskar, blir aldrig älskad, brukade hon säga. Det är inte själsegenskaper männen värdera: deras animala natur beherrskar dem. Himlen må veta att jag egde förmåga af tillgifvenhet nog, men hvartill tjenar den, der tiligifvenhet inte värderas. Ah! huru jag boppats och drömt, ja, drömmer ännu, om ett lif der de tu äro ett, men det är blott en dröm, med alltid samma förfärliga uppvaknande till verkligheten. En gång sade hon till Ketty: sÖdet har varit er gynnsamt. Nu hade Ketty visst aldrig ämnat berätta sin historia, men hon hade också svårt att säga en osanniog. Hon tvekade att svara, och fru dAiguillon fortfor: . Ack! arma barn! Ännu ett offer för denna Juggernaut, äktenskapet.. Ni missförstod mig, sade Ketty; jag kan visst inte beklega mig öfver herr de Jengay. Fu dAiguillon betraktade sin väninnag uttrycksfulla ansigte, men förstod ej dessspråk. Ni vågar ej tala uppriktigt med mig, fortfor hon. Jag deremot säger alltid hvad jag tänker, och min erfarenhet är, att det blott finnes två slags män — de som krypa för qvinnorna och de som qvinnorna krypa för — knähunden och bandhunden. Ni är ej af min tanka; ser jaga (FVrts.)