tillfredaställd med den obegränsade beundra hon uppväckte. Herr de Jengay betraktade sin hustru mz blandade käns!or at förondran, leåsnad oc beusdrev. Vid hvarje nytt prot på henne talsng, vid hvarjo nytt utbrott af entusiastisk bifall, kände han en iskyla kriog sitt hjerta Han fann sin sak alldeles hopplös. Ha kunde aldrig vänta ett denna strålande f skulle sitta lugn vid hans härd, utan någo sonan än sin make att hänföra och tjusa Hen kunde läsa i bennes arsigte huru ho: pjöt af bifallet. Ilan förtviflade om båds deres framtid. Hennes köld och missnöje pi sista tiden hade troligen ingen annan orsal a ledsnad. Under styckets fortgäing börd bav hviskas omdömen, som kommo han: slod att koka, Han koode ej längre othärds na exposition af hans bustru med thy åtande enalys af hennes ansigte och figur Den ljafvaste tonen i hennes röst skari han: öron. Han smög eig bort, obemärkt, efte hvad kan trodde. Det var ksneke rätt väl för frawgänger ef det heia, att han ej försvenn förrän när gtycket närmade sig sitt slut, ty eboru sndra möjligen ej märkte att han var borta, sakade Ketty honom gensst. Från detta ögonbiick kunde hon blott med yttersta ansträngning bålla sig uppe i sin roll. Hon öfverväldigades af bifall. Hon njöt sf desss handklappniogar, som sägas berusa ella föremål derför, och gitva scenen denna märkvärdiga sjneningsmakt, som gör det så svärt för publikess gunstlingar ati säga rampen farväl. Den sista gästen var borta — Ketty hade Pet sitt sista förbindliga smålsende. Hon ade sig på en soffa med cn gärpning, n var nästan en-sock. Hennes panna låg djupa veck; läpparne voro sammanpressade