storn. Han talade för hela sällskapet. Ketty smålog mot honor, som hon skulle emåleti åt en skolpojke, ute på en tridag. Hon kunde aldrig riktigt på allvar anse hococi såsom prest. Armani var glad att få en gäst vid frukostbordet. Familjelifvet började blifva lika tröttsamt för honom som för Ketty. Herr Dovai isfann sig rå efterwidnagen såsom Ketty förnt bedt honom, medförande en ung pianist för att ackompavjora sängen. Denve herr Douai var en af do män, som goda vänner råda qvicnorna att hålla på afstånd — qvick, sqvallersktig, inställsam och i grunden obildad. Var försigtig med bonom, hade madame Regnier sagt till madame Armand. . Ketty var en af de porsoner, som med anspråk på mycket omdöme i alla saker, dock sjelfva beständigt begå misstag. Som bon til xampel gjorde nu, då bon lät herr Douai förstå, att grefven var missnöjd meå att hon ämnade uppträda i pjesen. Hans förtroliga ton och deltagande ord, förtretade henne gränslöst, wen innan hon bupnit visa ein harm, icrädde, till hennes stora förväving, Armand i salongen, och erbjöd sig att vara sufflör. Ketty behsgade häri so ett spioveri, och genast var hennes stolthet dödigt såred. Koketteri kunda aldrig räknas bland hennes felsz.i elimänhet var hennes sätt att vara, hvad man i brist på bättre måste kalla aimable b:usquerie,; men denna afton sjöng hon och srelsde ein roll, för att straffa Armand, med det ursinnigasto koketteri. För att säga sa 4 Dousi okisndeckat. H kulle fur högst angenämt inellan fyra ögov, föreföd föga behagligt i en allvarsam äkta mans närvaäro,