Vid nationalö-samlingens sammanträde den 13 dennes uppläste kultusministern Jules Simon budskepet irån republikens president. Detta dozument var mycket vidlyitigt cch nppläsandet deraf upptog nära en halftimma, Det börjar med uppräknandet af de långvariga och vigtiga srbeten, som mförta ai församlingan ceh som gitvit henne rättmätige anspråk på någon tids hvila, Thiers forifar såianda: Det är dock icke hvilan vi söka. Vi vilja endast få tid på oss att förbereda och utarbeta ämnena för edra öfverläggningar nästa år och utt uppgöra en normalbudget, att om möjligt afsluta den praktiska reorganisationen af armån, att vaka öfver administraticnens gång, att reglera den iöfvereasstämmelse med edra och våra vyer, att afjsiata de underhandlingar, som skola ställa värt kommersiella system på en fast grundval och slutligen fortsätta detta ändlösa, aldrig hvilande arbete af landets reorganisation, hvilket afbrutits af tvenne fruktansvärda krig — ett utländskt och ett inhemskt. Det är sålunda för att arbeia som vi begära tid. Vi åtaga oss öppet i landets åsyn den fulia ansvarigheten för deita steg.. . Thiers ötvergår derofter tili nödvändigheten för de deputerade, som varit eller vid de snart instandands valen blifva medlemmar sf generalråden, att vara närvarande i sina departemeuter. Derefter yttrar han: Det är i våra hembygder landet skall kunna säga oss, hvad det tänker och vill. Låtom oss då, mina herrar, tala med fullkomlig uppriktighet. I detta ögonblick gäller det vårt lands största, tänkbara intressen. Vi skola bestämma vårt närvarande och tillkommande öde. Frågan är, om det är i öfverensstämmelse med en gammal tradition, ett årtusendes ärorika tradition, som vårt land skall konstitueras, elier om det, öfverlemnande sig åt den ström som i våra dagar för mcnniskeslägtet mot en okänd framtid, skall antaga en uy form och sålunda på fredlig väg gå sin höga bestämmelse till mötes, Skall detta land, så frågar med otålig väntan hela verlden, biifva republik eller monarki? Hvilken af dessa båda styrelseformer, som i närvarande stund söndra alla nationer, skali det antaga? Hvilket större problem har väl någonsin förelagts en stor nation än: detta i den gestalt, i hvilken det nu framträdt ho3 oss, Jag frågar er, mina herrar, är det så underligt att detta problem är för 033 ett så spännande? Ju större vår uppriktighet och vår patriotism är, desto större den spänning i hvilken det måste försätta oss. Och om vi kasta en blick på de andra nationerna, finna vi att de äro nästan lika upprörda som vi vid äsynen af det utomordentliga kådespel vi gifva dem. Det finnes derföre intet skäl stt klandra 033 för det vi befinna 038 i ett så upprördt tillstånd. Vi kunna icke annat; vi skulle i annat fail vara lättsinniga. Men vår rörelse meddelar sig oundvikligen åt andet, och huru berättigad hon än till sia orsak å vara, böra vi frukta att hon, om hon räcker utför länge, skall icke så litet minska den sans och det sioneslugn vi behöfva. Derföre mina rerrar, är en ajournering på några veckor nödvändig för att ofvervaka Frankrises departerentala reorganisation och återkalla eller om Bå behöfves modifiera dess traditioner, under det regeigen använder mellantiden till förberedelser tör våra Bya arbeten, en nödvändigbet som kännes och erkävnes af eder och hela Frankrike. Sodan Thiers deretter vidrört den finsnsiella frågan slutade han budskapet sålunda: Varen försäkrade, att det icke är vår önskan tt undändraga os3 eder kontroli. Vi bedja eder astmera att fortfarande kontrollera oss, Vi kunna jngva, att edra biickar icke för ett enda ögonNick mitte lemna oss, ty I skulien då endast tändigt se o33 vid det svåra arbetet med landets :eorgenisation. I skullen i os3 endast se trogna rbetare, som, dignande under bördan, dock sättas rörelse af samma allt beherrskande intresse, som ifvar bosättningen på ett skopp som är i fara. syckligtvig, mina berrar, kunnä vi redan skönja :u hamn vid horisonten. Denna syn hugnar och tyrker våra hjertan. Må vi blott hälla tillsamnäns. Må vi blott icke låta störa oss i vårt arvete, och staten skall under vår ledning ännu en säng uppaå ordningens, frihetens och det all nänna vålståudets trygga hamn och till all sin orna ära äfven lägga den att ha undgått det störoch mest hotade bland skeppsbrott. Undersökningen om orsakerna till och följlerna ar serna den 4 September är nu sfslutad. Da som senast afgifvit förklarinar äro marskalk Bazaine, hertigen af Maenta, Gambetta och general Faiiherbe. Alls ändo dea opartiskhet, hvarpå Dara och Marc-Girardin gifvit bavis under ledninn af dessa så vigtiga undsrsökaingar och nder jah af upplysningar at så beydande histosisk vigt. Man hoppas, yt sa Prassa, att resultatet af dessa undors ingar måtte så fort som möjligt komma till