Aftonbladet – 15 september 1871, sida 3

vrede, förtviflan och ett vildt begär efter hämnd. Ivgen anklagelse är för en stolt, högsionad ao qvinna så förfärlig som den, att hon skänkt sin kärlek åt någon, som ej begärde den; och att nu i rena ord få höra, att hon, Ketty, hade blifvit gift blott för det de Jengay fått höra att hon älskade honom — det var outhärdligt! Hon blef nästan sjelf rädd för den förfärliga vrede, som sände blodet i så heta strömmar till bennes tioningar. Och dock tvang hon sig att tala om den tillämnade balen, tills flickorna reste hem. Fem minuter till af detta förfärliga trång, och hon hada förlorat besipninger. Hon i!sde att söka den ensamhet hon så väl behötde. Det mäste fionas någon grund för den historia dessa barn barättat. Hon drog sig till mincnes flera at grefvipnans vinkar och häntydvingar, som hon, dä de gjordes, mycket undrat på, men som nu stodo för henne i klaraste jos. Kom så dertill Armards ton och blick som så tydligt sade ati han ej trodde henne, då hon depna morgon yttrat att hon varit nära att pitva honom korgen. — Ja, det var någonting i bakgrunden, någon grym lögn, som bon icka visste af. Den gecle herrn kunde icke vara någon annan än onpkol Deniel; han hade lagt ut någon spare. i hvilken både hon och Armand fellit. Men hvartöre skulle onkel Deniel nödvändigt vilja ställa till detta giftermål? Kunde det vara encast för att biifsa af med henne, sam han uppgjort och utfört någon sådan plan? Det ver ohyggligt, men hon skule ej tåla det. Hon skull bringa hans falskhet i dager, hon skulle låta Armand veta att hon nidrig älskat bonom, icke ens haft det minsta tycke för bonom. A-k, hvilka dårar hade de icke bada il Hon beiäckie ansigtet med handerna liksom biöndad af en jusbiixt. (Forts)