Aftonbladet – 14 september 1871, sida 2

tillbedjansvärd, ropades i korus på landet och i ataden, och Ketty, långt ifrån stt uppsöka fel och svagheter hos sig sjelf, njöt i frit mått af all den hyllning, som slösades på henne, . Och herr de Jercay! Ah! ban var ispetsen för tillbedjarnez skara och gjorde sllt hvad som stod i hans maktför att skämma bort sin unga hustru. Visst var bon nyckfull, ombytlig som en aprildag, men hvad betydde det! Hon var hecs och han var lycklig. Var icke detta den yppersta vedergällning för allt hvsd han kunde göra för henne? När hon blef äldre; eller när hon blef moder, skulle all denna barnpslighet försvinna. Han visste att det låg mycket godt på bottnen af hennes karakter — att hon skulle konna blifva en förträfflig qvinna. En gång skulle bon nog skänka bonom det lyckliga hem han hoppades på. Alit hvad Ketty önskade, medgaf han — hon hade sitt eget kabinett, sin egen atelier, der hon kande måla och spela och gjunga alideles ostörd, så mycket hon behsgade. Hon gjorde hvad hon ville och endast detta. I allmänhet brukar dep, fom förut är god, af ett sädant bebandlipgssätt blifva bortskämd, men det var tvärtom med Ketty. Hennes hjerta veknade och blef varmt; hon blef med hvarje deg närmare fästad vid sin make. Då hon ej på några timmar sett honom, hände det ganska ofta att hon uppsökte honom. Hon började hysa ictresse tör hans planer. Han var nu sysselsatt att uppbygga en papperstfabrik. Så länge hans mor var gvar vid La Gonesse hade hon gatt sig emot Genra hans önskan. Hon påyrkade forteättsndat af slimosegifvande och beroende, och han oberoende, vunnet genom arbete. (Forts.)