Aftonbladet – 14 september 1871, sida 2

frontimimer snoat än vid ett tillfälligt sammanträffande i en jernvägskunå, vid ett table dböte, eller en exiositiop, Och just vid dylika tillfö är det som det qvinliga Enrglapd viser sig minst till sin fördel. Ty då de engelska froniimren påtaga resdrägten atlägga de venligen på samma gäng sitt vanliga. bemtrefliga sätt att vara och sin goda smek i klädsel. Det ver derföre ej rå underlict att gästerna på slottet envisades att tro det deraz naimoble comtessen icke kunde vara ef ren engelsk härkomst. Gamla och unga, glada och allvarliga, verldens bsrn ech sndans män, den unge åiktaren, den svillrike och den enfaldige, alla sökte lika ifrigt hennes sällskap. Så stor var verkligen hennes populsritet att hor nästan borde frågat sig sjelf, till hvilken stor dumhet hon gjort sig saker, för att blifva så hedrad och berömd, Den lille rödkindade pastorn började nägtan blifva ängslig för den tillgifvenhet han hyste för kecne; hans samvete förebrådde honom vemiigen svårliga den beundran och aktnivg han hyste för denna unga kätterska. Men hvsd kunde han göra, när bon elltid åg bonom med nya prestdrägter, alltid så vänligt bjöd honom välkommen och slltid stack pennivgar för de fattica i hans börs. Men hon gick aldrig i hans kyrka; hon besökte ett litet protestantiskt kapell i S:t Blaize. Den gode pastorn sörjde bixtert bäröfver och många och iiga böner pppsinde han för denna godå och högt älskade kätterskas frälsning. Quells bönne ämels utropade ben ofta, och Brigitte, bans vördighets ondsinta, men tillgifna hushållerska, medgaf att grefvinnan var god, iastän bon inte var ordentligt vigd vid grefven, De engelska kunde aldrig blifva det, fränåeg det var nog synd om dem, ocksäs. Hon