Aftonbladet – 12 september 1871, sida 2

ren äro ctt stort och starkt folk, n da förstå att värdera och bhögakta rätto, började Avnard. Ab! ja, jag har bört cåra skäl för detta antagande tusen gånger förut, och de hutva aldrig öfvertygat wig, min son,, sade erkegrefvinnan, Armand yttrade iogentiog vidare Ketty, med all sitt eugciska förskt för utländska titlar, fann dock med välbehag att bon nu tilihörde en familj, boslögtad red alla Frankrikes förnämsta ätter, Hennes svärmoder var systerdotter till en prinsass:, som var fsrmoder till en regerande konung, och bon var gnoddotter till en österrikisk erkeh tigiona. Ketty fö iy just då rätt ly ig. En krova ef veckligt guld, så efterli tsd af hennes mor, frydde na honves hu vud. Hon hade verkligen vunvit slit denna veridens goda, genom en ged mwane kärlek. Armend var god och det skulla blifva rennes eget fel om bon ej var lycklig. Oiyckliptvis hade Armand gjort henbo til en säden godinsa, att hon trodde sig vera honom veriägsen i intelligens. Hon ans:g sig klokare än han, och med sådana qviocor com Ketty, är det nödvändigt, ifall pan vill vinna deras kärler, att öfvartyga dem om a:apnens intellektuella öfverlögsechet. Madasve Armand: — som man kslisde henne, till skilnad från den gamla grefvinnan — tillbad intelligens; hög bildning hade alltid stor makt iver henne, Hon förbisög alldelcs karakterens atyrka; hon visste icke, stackars Oerarna barn, att det är kraft, ihärdighet,storsinthet, som skall styra verlden. och icke ivarken en konstnär ar första ordningen, eler lärdom at högsis ordningen. Änuvu äter-!