Aftonbladet – 12 september 1871, sida 2

Karrarne hafva i d sammanträder blifvit ata öranda samma ledamöter som alitifrån des nya statsskiskets införande öppurt kamrarocs sammanträden, nemligen i Första kammaren feibh. J. W. Sprengtporten och i Andra kammaren h: L. J. Hierta Frih. Sprengtporten helsada mod följande ord Första kammarens ladamäötor: Mina herrar! I en tidpunkt då, till följd af inträffade verldshändelser, det blifvit en lifsfråga för alla folk att ordua sitt nationalförsvar på ett sätt som må anses betryggande för deras frid och sjelfständighet, har denna urtirsa riksdag blifvit inkallad för att, i hvad vår: älskade fådernosland rör, befordra vamma maktpåliggande iråga till ett slutligt afgörande. Och då det enligt riks? vg. ordningen tillkommer mig att inleda de a hBöstärade församlings öfverläggningar ullåter jag mig med tillförsigt uttala en förkoppniag, som delas af 038 alla, att de bear, som riksdagen går att fatta i denna foscerländska angelägenhet, må komma att M svara föremålets vigt och bära prågeln af d34 förtroende till ezen kraft, som aldrig svikit svenska folket och som detsamma ur alla synpunkter är fullt berättigadt att hysa. Med dessa tänkesätt helsar jag begynnelsen af Första kammarens arbeten och förklarar dagens sammankomst öppnad. Hr Hierta välkomnade Andra: kammaren med några få ord, utiryckauda en öaskan, att kammarens örverläggaiagar och deslut rörsada det ärende, som föranleit kooangen att sammankalla detta urtima riksmöte, måtte lända till slutlig båinad för ett älskadt fosterland. Her åldersordförande nämnde derefier de ledamöter af hvardera kam:narss, hvilza bord i depatation begifva sig till konungen f bezära talsmän. Deputatiouerna, som hade företräde hos konungen, anfördes, den Första kammarens at ht Siråle, den Ander kammarens al hr Asker. Efter åert från slottet tillkännagåfro dapu ordförande, att konungen utnämnt till t2 i Första kamanaren landshöfdiogen grefve G. Logerbjellse och i Audra kammaren erkobisk az haft sina först talmän. Tills 20pen dr Sundberg, samt till vice talmän, i Första kammareao f. d. statsrådet Fåhreus och i Andra kammaren f. d. kaptenen Mannerskantz, således på alla dessa platser syuma personer, som under de senaste rikedagarne. Greive Lagerbjelke yttrade, i det han intog talmansstolen: Mine herrar! Då H. M:t konungen nådigst behagat utse mig att äfven under denna riisdag vara talman i Första kammaren, anhåller jag att få inleda utöfningen af detta ansvarsfulla värf med ena enkel och uppriktig önskan om lycka och framgång för kammarens nu förestående arbeten till ett älskadt fosterlands väl. Föremålet för dessa arbeten är icke nytt, ej heller kamwarens åsigter derom tvifvelaktiga. Vid de flere föregående tillfällen, då den stora frågan om försvarsverkets ordnande varit under pröfniag, har det icke lyckats att genomföra dess lösning; men huru stridiga inom riksdagen meningarne angående sättet än må hafva varit, högt öfver alla menvingsbrytningar står alltid i hvarje svenskt hjerta vissberen, att Svea folk kan, vill och skall försvara sitt land. Lifvadt af denna visshet, skall arbetet alltmer öfvergå från Birid till ädel täflan, och det gemensamma målet sålunda vinnas, då Sveriges folk icke allenast känner inneboende krait att värna frihet och oberoende, utan äfven vet, att denna kraft vunnit den. ökade styrka, som ett väl ordnadt användande ensamt förlänar. Med djup öfvertygelse om sanningen häraf anhålier jag vördnadsfullt att i berrarnes vänskap och förtroende få vara innesluten. Erkebiskop Sundbergs helsning till Andra kammaren var af följaude lydelso: Mine herrar! Emot förmodan intager jag, på grund af K. M:ts nådiga vilja, ännu en gång Andra kammarens talmansstol. Jag vågar tro och hoppas, att det sker PER