Aftonbladet – 11 september 1871, sida 3

riksdagen, sasom ett cb taget, ODaMAL Bäåkens afgörande på kompromissen; Nilmötesgåondets väg. Derhän syftade den tairite minoritetens inom Andra kammaren yrkande om återromjes, derhän syftade jemväl den af Första kammaren beslutade skritvalsen till K. Mit, ja vi våga til och med påstå, att ganska mängå blaod Andra kammarens majoritet biträdde det af ötekottet föreslagna famösa vilkoret endast i afsigt ätt därigenom framkalla ett förslag från regeringen om betydande lindringar, Då försvarsfrågan således bör så snart som möjligt lösas och synes kuona blifva det endsst genom ett sådant tillmötesgåerdd af de framställda fordringarne, sor med bevarande äl indelaingsverkets princip söka att så vidt möjligt ä7 Hedra dess börda och befordra dess utveckling I mititäriskt afseende, så är det väl helt naturligt och riktigt, att en konstitut:one! och om landets trygghet och obsroende mån regering velat beredå representationen tillfälle att, ostörd af andra maktpåliggande frågor, ifred och Inga diskutera möjtigbeteg ef va. cylik lösning och söka it zu, efter nåsgåriga frukt:ösa försök, Bliita ense om en sak, söm eiter både regeriv ca; (CH representationens åsigt ice tål Jängvarigt uppskof; Om försöket lyckss, har man derigenom vunnit ett helt är och kan, eite som medel dertill finnas disgo 1bla, redan år 1872 börj: genomföreadet ar den vys organisationer, och de er måtta väl kunna uppväga det — vi medgifva det — ganska stora obehaset ör renresentante oc att vid denusa ärstid öfvergifva sina enskilda värf. j Da som ansa allting nu vara väl bestäldt i och me lättsionigt ötvermod råga: hvar är faran? hvarför skulla vi behöfva tänka på Srsvara 0s8?. eiler de, 80 med fog missno sä dot tjovar till iog gö a något värt Ö svar, vi blinog jar rysinr ändå, do ega full rätt att klan. ! den vidtagoa åtgärden med den urtima riksdagens sammauka:lard2 och att gerna öaI) ska, au den mätte biäfva utan resultat; men : de, hjilka i lichet med oss anse försvarsfrågana snara algörande vara af den westl. maktpåliggande vigt och som tro, att vi både bira och gucns försvara oss, de mäste, rål. t vi kouoa förstå hills regesinogen räk. njug derför, att deo eu tagit em steg not ew dylikt stgörande och räckt handen till en försorvioz af da måvgs ski baträffa..da sättet för saker 1 j — Nya Dagligt Allehanda tet af .u artikel rvrande sem: ; Ju mera man närmar sig värt eget Janda ! E j J L 4 t 1 1 de merningarne: o dnande i särskilda förhå!landen tiil utander, desto öm. I rålgare blir ämnet, och det torde ej heHerj. a behöfligt att iolita sig derpå för att ärdiga nödvändigheten af att sätta oss irsvarsski Vi frukta, att vår nationella sjeltbestämnivgsrätt redan är så begränsad, som möjligen kan sti tillsammans med ett fritt folks berätrigade anspråk. Det! är kavske orätt att uttala detta, då ämnets ömrtålighet hindrar os8 att iogå i någon när: mare mativeriog af vär fruktan. Vi tlibörat dock de. fria och oberoends pressen, om endast inför tryckfrihetslageo står till svars för sina gerningar. Men hvad skall man då säga om ett offentligt organ, som idkeligen! uppfordrar regaringen, då hon visar en sädan ifver, att hon sammankallat en urtima riksdag för försvarats ordnande, att inför allmänheten framlägga grunderna för de farbågor hon hyser, att någon krigsfara kan hota vårt land, under det att andra och deribland äfven vi förebrått regeriogen, att hon en gåvg i ett offentligt uttalande angäende den poiitiska situstionen sagt för mycket. Då Dagens Nyheter ställer en sådan fråga till regeringen, utsätter den sig ovilkorligen för tillämpvingen på sig af ett ordspråk, som skulle runnit oss i sinnet, äfven om regeriogsledamöternas antal ej vore tio, att en tok kan irägs mer, än tio kloke kunna svara på. Det bör dock anmärkas, att Dsgens Nybeter icke ensamt gjor: sig skyldig till sådana barnsligheter, som vi ofvan frambållit. Den her härvid sskunderats af vår största; Iandsortstidning, som dock bor: hafva tram-, pat ut barnskorna och lösgjort sig ifrån en alltför ungdomlig uppfattning af denna landets angelägenhet. Göteborgs Handeisoch S öfartstidaing har nemligen äfven till mättnad predikat järan om, att ingen fara är tör handen, att ingen oroar oss, om vi blott lemna andra i fred m. m. Historien med sormhufvudet dyker derför upp båda här ji och der, såsom synes af referaten öfver rol tehällarmötena i försvarsfrågan. Den urtima riksdagens sammankallande har klandrats af de nämnda tidningarne och mången, som i öfrigt omfattar samma åsigter som regeringen, bar varit mycket tvek-l sam, huruvida åtgärden varit välbetänkt, och :! förmenat, att den snarare skulle motverka än befordra en lycklig lösniog af frågan. Det är lätt att resonera på detta sätt tör den, som sjelf ej bär ansvaret för, om ingenting blir gjordt, innan det är för sent, men föri den, Bom känner denna börda på sina skuldror, framställer sig väl saken i en något annan j dager. Att regeringen genom sins medgifna lindringar, som möjligen äro så stora, att de; stöta på motstånd i Första kammaren, skulle ;: försvårat utsigterna för förslagets framgång i Andra kammaren, der motståndet bittilla varit störst, borde ej kunna antagas under; annan förutsättning, än att sakens lugna be-! dömande skulle gifva vika för Jlidelser och oförnuft, hvilket ej kan förmodas blifva händelsen. Att regeringen, oaktadt den snart sammanträdande lagtima riksdagen dock nu sammankallat en urtima, visar fsålucda på en gång, att hon vill afvända ifrån sig ansvaret för allt uppskjutande med frågans afgörande och att hon anser situationen vara sådan, att ett dylikt snsvar skulle kunna komma att drabba henne. Dessatom har krigsministern sjelf offentligen kunuat framlägga ett gonska hållbart skäl för åtgärden, nemligen att riksdagen nu får tillfälle att, ostörd af andra frägor, taga denna den vigtigaste af alla under öfvervägande. Men på kältringsmaner tuggar Dagens Nyheter ännu, då riksdagsmännen äro på väg hit och den urtima riksdagen är oåterkalleligen bestämd, att dea ej hade bort sammankallas. oe Stkarnskyvttarnes allmänna