Aftonbladet – 11 september 1871, sida 3

-— Vetenskaplig resa. Lektor T. G Aminoff har, berättar en finsk tidning, under eistl. sommar på fioska litteratursällskapets bekostnad företagit en resa till Sverige för att undereöka de till Wermlsod utflyttade finnarnes språkdialeks. Det har nems ligen avsetts trol stt finske språkets äldre former derstädes bibehållit sig revare, emedan fi: narne der lefvat ensamma för sig i sina skogar och en stigande bildning icke kunnat bortrensa språkets la ezevdomliga former. Denna förmodan har äfven besannat sig, på sätt här efterfölj från br Aminoff till Finska litteratursällskapet ådagnlägger: Begynrande min resa och mina forskningar söderifrån, påträffade jag de första finnarne i Bogen-kapell på den svenska sidan och på Waraldsjöns pordöstra strand i Norge Från sistnämnda ort begaf jag mig norrut utmed finnarnes område, hvilket som en smal kil sträcker sig från Waraldsjön ett stycke norr om Rögden-sjön. Utan att taga med i beräkningen finnbyar, hvilka helt och hället försvenskats, träffar man finnar i föjande församlingar: på svenska sidan i Bogen, Gräsmark, Lekvatten, Östmark, Ny och Finnskoga, samt på norska sidan i Winker, Brandwald och Grue. På de flesta ställen håller finska språket likväl på att försvinna, så att endast äldse personer ännu kunna detsamma. Sådant är t. ex. förhållandet i Gsäsmark, Bogen och Lekvatten. Bättre har finskan ännu bibehållit sig i nordliga delen af Östmark, i byn Wik af Nysocken samt i de. sydliga byarna af Finnskoga, på hvilka ställen det ännu är det allmänna samtalsspråket. De förnämsta o-sakerna till finska språkets hastiga försvinnande äro: det svenska gudstjenstoch skolspråket, utflyttningen till Amerika samt nutidens lifligare samfärdsel och beröringen med svenskarne, Hvad de Wermländska finnarnes språk angår, är det en ren savolaksisk dialekt, men i många afseenden har densamma bibehållit sig på en äldre ståndpunkt än stamspråket. Den Åyriska folksången och dea gamla diktkonsten har under senare tider råkat i glömska, och man säger, att äfven den ledsnat på Europa och begifvit sig bort till Amerika. Endast trollsånger och gåtor samlade jag iringa antal i Karvala och Waissila byar af Ny-socken. För att få utredda den finska bosättningens i Wermland ålder och första upphof, anställde jag noggranna förfrågningar öfver de finska slägtnamnen, hvilka äfven nästan på alla ställen ännu behållits i minnet, äfven som öfver folktraditionema från den första bosättningens tider. Genom att jemföra de ur folkets mun samlade underrättelserna med de i svenska statsarkivet förvarade skattebrefven fick jag äfven utredt, att finnskogarne i ofvan nämnda socknar fått sina första invånare åren 1646, : 1647 och 1650. Om på hertig Karls tid finnar flyttat öfver till Wermland, så torde de hafva bosatt sig sydligare och redan tidigare försvenskats.?