Aftonbladet – 11 september 1871, sida 2

orolig öfver det intryck bennes sång möjligen konde göra, af det sätt hvarpå ban frå gade om hon trodde sig kunna utföra finalen af Sömnrgångerskan. Jag skall inte kunna sjonga någonting om du telar så mycket om dein, sade hon, likt ett bortskämdt barn. Jag känner mig redan ganska uppstudsig. Den nygirte äkta mannen gjoråe, som mången abnen, som försöker blidkå en ung fu, som är vid dåligt lynne, utan att hen vet hvarför — endsst förvärrade saken. Följakligent var Ketty icke ens bälften så vacker som förut, då hon kom till mitdagsbordet. Men hennes svärmoder var så liflig, och berättade så många lostiga historier, at: hon snart åter lockade leendet på den unga Pr ärmend läppar. Armend förtretade er före middagenn, hviskade enkegrefvinnan. Jag såg det på era ögon Undvik stt vara ensam med er msn. Det gitves ingenting tråkigare än ett mellan fyra ögon med sin man. Hvad kunna gift folk väl ha att tals om, annst än sina affärer. Lägg er nu på soffan och sof en stund, och vakpa sedan upp och sjung för mig, Jag älskar musikn, tillade hon medx ett uttryck som om det var det enda hon älskade. Öppna pianot och tänd Iljosen, sade hon till sin son, då han kom in i saloogeo. Ketty satte sig till pianot och hennes fina, af blixtrande diamantringar prydda fingrar ilade snabbt och säkert öfver tangenterna. Svärmodren satte sig med belåten min sin stora ländstol. Ketty anade hvad som bäst skulle passa att sjanga. Hon valde en af Goreigianis populäraste sånger: O Santissima Vergisen. (Forts.) :