Aftonbladet – 9 september 1871, sida 2

— Mindre teatern. Det danska skåäliskaper gar i går afion sin tredie än programet denna ägot så lockande som i Gjenboerae, voro Hsyttzingarne från dea i ilsatta ealongen etterkännanSe äfven at valet at stycken: två en aktslastspel af ttare. en föga bekant 2 t rolig vådevill monolog at H. O. Andersen och ett sångparti ur Barberaren i Sev Första pjeson, Herr Volmer i Sorö, yn i upprävningen, gaf fravför alla hr Hongaard tillfälle att i postmästaren Brandts rol: tremlägga sin verktigt sällsynta ialang att på ett enkelt och natarligt sätt väcka på ena gåpg iotresse och munterhet. Vi tro stan atv mer än en af åskådsrne Ä g af hr Hougasrds trovärdiga uppsyn, då han vid sin ent tycktes hafva giömt sin hatt, så nödvändig för den påföljande deklamationen, och det är icke omöjligt att man kände medlidande då han, sedan hatten biiivit bämtad, äfven befanns, fast atan sin vetskap, vara i eakaad af de lika oundgängliga handskarne. Denna tilltalande nstörsappiesg gjorde sig gällande äfven i de tvenne andra, ganska oiikartade roller, hvilka sf samme konstnär utördes: Mikkel (1 Våvill-monoiogen), ca dansk herregärdsbesom dels i säng dels i tal berättar de entyr han upplefvat under en Parissrmed siv husbonde, publiken till stor e, som efter ridäns fall gaf sig luft i stormande applåd och inropning, samt kammarrådet Brink (i sista pjesen: Kanari-fuglen), en knarriz gammal gabbe, som stundom lik en kalkontu, p upptländes af ilska, ae i grund och bat icke är syvnerligt gsjiak och med list och lämpor ska lätt handterlig. I devna såväl som i första pjesen understöddes hr Honugaard isynne:het af fröken F. Kruse, som genom sin behagliga , sitt okoastladt glada sätt och minst genom sitt för svenska srom berömvärdt tydliga uttal säkerligen blir en publikens ganastiing. Härtill kommer att fröken Kruse i går eom sångerska visads sig ega mycken frist het i stämman och elegans i otförandet af Rosinag aria ur Barberaren. Bifallsyttringarne från salongen voro åtven efter sångonmret lifliga och åtföljdes at inropving. Bland sällskapets öfriga mediem:ver fästes i går uppmärksamheten kanske mest vid hrr Roserbsum och Witzleben; den förres komiska tvärhet och likgiltighet för allt ennat än den väntade skådespelaren äl som den senares bedröfliga och försaa utssende, när ban ändtligen anlände, ielade ej sin verkan, De som ej sett fra Witzleben i sitt ypperliga äåtergitvande af amedhustran i ,Gjeaboerne, om hvilken hon i går såsom postmöstarens fru kanske något påmints, fanno henne säkert i sin korta roll ovanligt rolig. J—