Aftonbladet – 8 september 1871, sida 2

De Jercsys bref var lifligt och angevämt skrifvet, och inneböll först en beskrifning på jägarlitvet vid Belodge, hvarvid han antog att den uppmärksamhet som visades honom berodde på vänskapen för herr Sinclair. Det enda han saknade var det angenäma uingänget med damerna, som utgjorde Mayfilds största behag. Dergå följde en anhållan att fremföra hans hommages respectueux ä ges demoiselles, och en försäkran om den utmärktaste högakining för herr Binclair. I ett postscriptum nämnde ban att han om tio dagar ämnade återvända till Frankrike. Då vi skrifver, siro sade miss Taynbee, ber jag er till herr de Jengay framföra en vänlig belsning från mig. Han är den ende man jag någonsin sett, som påmint mig om sir Charles Grandinsop. Det största nöt som. nögonsin blifvit gjord till hjeltes, sade Ketty? Jag menar sir Charles Gradinson, tillade hon. Jag tror ej att jag kommer att skrifva till honom, sade herr Sinclait; gör jag det, så skrifver han igen och det tager aldrig slot: det är bättre att låta korrespondensen dö i sin linda. Hvarföre ären i alla så onda på grefven? frågade Tottie. Jag vet då visst att ban inte gjorde någon förnär. Han var så vän1tg och snäll som det var möjligt att Vara, till och med mot Ketty som alltid var oböflig mot hozom. i o Da skuile inte göra dina anklagelser så der i allmänhet, Tottie, sade Ketty hastigt, men ångrade strax att hon svarat sä, och rodnade bäftigt. Hon lemnade rummet med det avgenäma medvetande att alla, onkel Daniel icke undantagen bemärkt att hon skiftade förg. (Förte.)