uppehåll för ett fartyg kan föranleda veckors i försenad ankomet till destinationsorten. j I afseende på omrmätningen, emot hvilken ropet mot nu gällande författning egentligen riktate, tro vi att densamma från statens sida icke belt och hållet kan börttagsr; ty hvad bindrar att fartyget i utländsk hamn undergår en ombyggnad, som förändrar dess drägtighet? Skulle väl staten frånsäga sig rättigheten att under längre tid komma i ätvjotande af de inkomster, hvartill hon genom denra ombyggnad vore berättigad? Kostnaden för ett mätbref inverkar föga eller intet på ett fartygs utgifter. Om främmande skepp, som nästan uteslutande besörja vär träexport, underkastas afgift för mätning, har väl detta icke stort att betyda. Att åter i Sverige godkänna en mätning, som skett i utländsk bamn — något som vi isynnerhet hafva hört norrmännen påyrka — måste vi å det högsta ogilla. Det är 0ss väl beant, att skeppare kunna utomlands få sina fartyg mätta snart sagdt huru små de vilja hafva dem. Hvilka algebraiska formler för en sådan mätnings anställande begagnas, känna vi ej; men enligt vårt språkbruk kallag de: vanligen handtryckningar, och mer än en skeppare, vanligen tillhörande en viss natienalitet, har, med friska minnen från utlandet, icke otvetydigt låtit förstå, då mätning företagits, att måtten ju kunde lämpas efter ofvanstående system. Då före 1865 års skeppsmätarförfattning fartygen kunde hänföras till åtskilliga klasser, hände icke sällan, att, genom de då i allmänhet okunniga skeppemätarne, drägtigheten sattes så lågt, att staten under loppet af endast 10 är kunde på ett enda fartyg, gom ofta till svenska bamwpar återvände, gå miste om ända till 12,000 rdrs inkomst. Flere sådana fall känna vi. Statens rättigheter torde vara tillräckligt sedda till godo, om den verkliga lastärygheten något ötverstiger det genom mätniogen erhållna lästetalet. Skeppsmätarförfattningen må gerna ga fertygen rågadt mål, men tillfälle till underslef eller mannamån bör den icke lemna. Hvartill de många inbränningarne i sptorIocksbalken skola tjena, kunna vi åtminstone icke förstå. Ingen vätter sig efter dessa, Om Sve lges treuve kronor samt orden svensk egendomp äro inbrände i fartyget här eler der, bevisar väl ej detta stt fortyget dertöro är svenskt. Det ken gecom köp — något eom rätt ofta inträffar — havsa öfvergått till egsra i annat land, och fertygste handlinger hatva väl härutinnan vitsordet framför alla inbrända märken, I afseende på lästetalst gäller väl äfven mät. brefvet framför inbränniogen. Ar mätbrefvet förloradt, må skepparen skylla sig sjelf att fartygst underkastas ny mätning. Föröfri.t har man ganska svårt att efter någon tid taga reda på dessa icbränringar; de målas öfver vid första tillfälle, ja, de finnas till och med boriskrapade. Det ser ut som skepparen vore avgelägen om att, så fort som möjligt, utplåna dessa märken; som icke heller äro till prydvad der de sitta. Föröfrigt önska vi att korrekturet till nya författniogen öfversågs något bättre än som fallet synes bafva varit i dette hänseende red senaste författriog af 1865. Då man er exempel å bsräknandet af mätta fartygs jästeoch tonstal, böra de vara felfria och icke strex derpå tarfva en förfetining, som måste meddela nya axempet, D.