Aftonbladet – 5 september 1871, sida 2

sig sjelf, svarade blott: Nå, spring efter dem, då, och Tottie sprang, med en sko på den ena foten och en toffel på den anra. Bessio fann allt detta nästan outhärdligt. Hon kunde ej beklaga sig öfver sin gäst. Hon kunde ej, om hon ville vara ärlig, och hon var det alltid i sina omdömen, anklaga honom för att visa flickorna någon öfverdrifven uppmärksamhet. Tottie var verkligen den han mest egnade sin tid: det var också Tottie, som lärde henom engelska, som rättade på hans uttal af orden, och som alltid var redo att hbjelpa honom i alla svårigheter. Ej heller fanns det något att klandra i Mays eller Kettys sätt emot grefven. Men då hon tänkte på sin så innerligt älskade syster, sköt en ryslig misstanke in i hennes tankegång. Hon skulle hafva velat gifva mycket för att kunna hviska ett varnande ord till May, för att kunna utpeka för benne de snaror och ere som skulle blifva följden af en oklok böjelse. Men det var något bos May, som förseglade Bessies läppar. Att varna henne, föreföll som att för olämpa e engels renhet; var det möjligt att en sådan fim, skär, etherisk varelse, personifikationen af Bessies föreställning om ett helgon — att hon skulle kunna förälska sig, och förälska sig i en fransman! Bessie brukade förklara för sig sjelf att det bestämdt var omöjligt, tills hon härnäst fick se May i sällskap med grefven. (Forts) vinno-emancipationen. Från Boston skrifves till Öresunds-Posten: Såsom bidrag till avinno: emancipationens historia får jag nämna, ått fru Julia Ward Howe blifvit guvernören öfver Massackusets utnämnd till Justice of the Peace gr i Cambridge, Mass. Detta är den rsta dvinna, som er! ex Övik attning.