Aftonbladet – 5 september 1871, sida 2

och Bessie fruktade att folk började tala, och undra, och denna fruktan var för henne bitter som galla. Den förde tillbaka de pinsamma känslor som gripit henne den tiden, när goda vänner gjorde sådana noggranna och deltagande frågor angående miss Taynbees framtid; tre ar senare hade hon blifvit plågad med framkastade vinkar och antydningar rörande Kettys bestämmelse, och nu, midt i den djupaste frid, skulle denna fransman komma och skaffa henne oändliga ledsamheter. Hvarför reste han icke? De hade haft två stora middagsbjudningar sedan han kom, han hade sett alla och allting i Edinburgh,. som var värdt att se, de hade gjort en utfärd till Hawthorndean och ätit middag i det grönav, hvarifrån hon kommit hem med tandvärk och örsprång, de hade varit till Abottsford och Melrose — hvad menade fransmannnen med att ändå stanna qvar? Hvilka odrägliga fjorton dagar! Icke en af dem som sågo Bessie kunde ana huru bon pinades. Hon måste sitta qvar i förmaket, när hon så väl behöfdes på annat håll, blott emedan hon ej ville lemna Ketty eller May allena med den der mannen. Det var en verklig tortyr, detta medvetande om att hon var tråkig och obehaglig för de öfriga, och dock troligen ej uträttade mycket godt. Den ena efter den andra af flickorna väckte hennes oro, ja, till och med Tottie, hon som ännu var bara barnet,, Barnet hade en morgon högst uppbragt kommit in i Bessies rum för att beklaga sig öfver May — öfver May! — för det hon gått ut med grefven utan att vänta tills Tottie var klädd. Och jag såg henne, slutade den harmsna anklagerskan, jag såg henne gå fram och tillbaka i allön med grefven, jag såg henne med mina egna ögon. Bösbig, med förurdransvärdt välde öfver