AS, NaN VvOIGC iii I SI0A HaOUUllURet VVA Sett. ätt att hysa hvilken opinion i politiken ban jå ille samt att det icka var öfverensstämmande I ed församlingens värdighet att inlåta sig på n diskussion af detta ärende. Församlingen fvergick derefter till dagordningen. u s u Vid krigsrätteas möte dena 24 Aug. frami ada presidenten för Regöre ett dokument, , om syntes sätta denne i förlägenhet; det var l, n befallning från Millidre, att alla de hösjg kulie antändas, hvarifrån det sköts på re-Ip eringens trupper. Regöre anmärkte härvid, ndast, att icke något hus blifvit antändt i B ans arrondissement. Lv Derpå fick Assis advokat, Bigot, ordet. Assi ade motsatt sig förstörandet af Thiers bus, enär an väl visste, att man skulle komma att bygga tt nytt palats åt honom. Dekretet derom hade ndast blifvit utfärdadt för att lugna massan. De nklagade hade icke fabricerat förgiftade projekiler, utan endast arbetat på att finna en kompoition, för att kunna släcka elden. Assi hade icke leltsgit i kommunens brott. Han var en politi ker, som tagit fel. Det var omöjligt att döma honom till döden; tvångsarbete kunde icke heller användes mot honom, och deportation var ett alitför rysligt straff. Man måste visa försonligbet. — And:8 Rouselle bade icke åtagit sig Urbains försvar, förrän han öfvertygat sig om, att denne icke deltagit i mordbrandsänlåggningarne och mordet på de såsom gisslan tagna personerna. Urbain hade varit en duglig skoliföreståndare, såsom de medaljer, han erhållit, visa. Hans vandel hade också varit bättre, än man sagt. Det bade möjligen väckt avstöt, att hans mätress vistats i mairiet, men det länder till bans ursäkt, att han Btod i begrepp att gifta sig med henne. Han hade endast företagit häktningar, för att injaga skräck, ty han fruktade för ett anfall och ville förekomma blodsutgjutelse. Han hade gjort, hvad ban kunde, för att hejda krigsrätten, i hvilken Rossel presiderade, i dess verksamhet. — Billioray försvarades af Boyer, som började med att förklara, att centralkomiten blifvit förtalad. Den anklagade, som mot sin vilja blifvit utnämnd till medlem af kommunen, hade aldrig varit någon verksam medlem af benne. Under den korta tid, han varit delegerad för justitieärenden, hade han försatt 109 fängar i frihet. Som delegerad för finanserna motgatte han sig preussarnes bekanta anbud af bC millioner francs. Han slutade med att anbefalls domrarno att visa barwhertighet och försonlighet. I mötet af den 25 Aug. förhördes en byråchef vid 9:de arrondissementets mairie, hvars vitnesmå! var fördelaktigt för Ulysse Parent. Derpå erhöll! Jourdes försvarare, Carraby, ordet. Han hade först på anmodan af den anklagades moder låtit förmå sig att besöka Jourde i hans fängelse, och efter att noggrannt bafva undersökt hela hans verksamhet i kommunen, bade han beslutit sig att uppträda som hans försvarare. Jourde var icke er vild blodtörstig demokrat, utan en ordentlig, arbetsam person. Han hängaf sig helt och hållet åt ledningen af finanserna och arbetade likt en ringa embetsman. Jourde hade inlagt lika stora förtjenster om franska banken som kommunmedlemmen Beslay, hvilken regeringen med rätta låtit komma undan. Samma öfverseende hade hon bort visa hans klient. Dufaure uppläste ett bref från Beslay, som uppehåller sig i Genöve, och i hvilket denne erbjöd sig att infinna sig inför rätten och vitna till fördel för Jourde. Carrabys tal, som upptog nästan bela sessioners utmärkte sig genom sin moderation och väitalighet. I denna session uppträdde officielt Denis som advokat för Trinquet. Han bestred den mot den anklagade gjorda beskyllningen att hafva 1ogsat ett revolverskott mot en på mairiets gård afrättad person, enär allt bevis härför saknades. Detta dåd stämde icke alls öfverens med Trinquets karakter, som var allt annat än grym. Ne se Den ergelska tidningen Daily Telegraph meddelar ett bref fån sin specielle korrespovdent i Gastein under kejsarmötet derstädes. I detta bref förekomma yttranden af Bismarck, som äro märkliga nog, ifall man får anse dem autentiska. I och fö sig är det emellertid icke otroligt, att den tyske rikskansierr haft sädana yttranden, ty de öfverensstämmea temligen med hvad man förut känner om hans åsigter, och dot var äfven under kriget havs sed att genom samtal med engelska korrespondenter gifva offentlighet ät sina åsigter. Brefvet lyder som följer: I ett föga talrikt sällskap råkade jag i går afton tillsammans med furst Bismarck, som jag icke träffat sedan min vistelse i Paris år 1867, vid en tidpunkt då det andra kejsardömet stod i sin middagshöjd. Sedandess ha stora förändringar skett och likväl var det blott för fyra år sedan. Det var minnena från denna tid, som ledde till det samtal, jag här vill återgifva. Furste,, sade jag till hr Bismarck, jag behöfver icke säga er, att hela Europa bar sina ögon fästade på Gastein och med nyfikenhet motser hvad som här göres. Här badar man och sköter sin helsa. Och sedan ? Ja, och sedan! Så frågar ni alltid. Nåväl, jag vill säga er det; konungen och jag hai sjelfva verket kommit hit för badens skull, men det har för oss varit en särdeles tillfredsställelse att mottaga besök af Österrikiska funktionärer och för säkra dem om våra välvilliga tänkesätt. Mot Österrike ha vi icke byst någon fiendskap, icke ens då det började det illa öfverlagda kriget äår 1866. Vi slogo det och läto oss sedan nöja med lumpna två millioner i skadeersättning. Alit är nu glömdt och förlåtet, och vi ha så många gemensamma intressen att vi måste vara vänner. Sågeom sådana ha vi bemött dem och så bemöter man oss här. Med österrikarne önska vi städse att stå på vänskaplig fot; med fransmännen deremot ha vi aldrig varit vänner och komma aldrig att blifva det., Jag vill gerna höra om ni vet, furste, hurn fullständigt ni besegrat fransmännen och hurn bittert det bat är, som de hysa till eder och att de boppas att mycket snart kunna med framgång anfalla eder. Hvarken franska folket eller franska tidningspressen lemna oss något tvifvel öfrigt i detta hänseende. Men om fransmännen nödvändigt vilja visa oss, att de icke äro nog grundligt slagna skola vi fortfara att slå dem. Det är i sjelfva verket till och med i detta ögonblick fråga om, huruvida viicke måste skicka mera trupper in på franska området. Fransmännen mörda våra soldater i några provinser och vi kunna och vilja skydda oss derför... Frankrike begär alltid anstånd i fråga om verkställandet af sina inbetalningar äfvensom andra eftergifter, och om vi begära någonting, blifver svaret alltid: inga instruktioner! För några dagar sedan voro vi nära att gifva efter i fråga om gränsregleringen, men de ka skämt bort saken för sig sjelfva, och nu är det för sent. Och de franske soldaterna ? De ha slagits bra. P Derefter öfvergick samtalet till belägringen af aria. Jag har alltid sagt, furste, att om jag dertill hade tillfälle skulle jeg fråga er, hvarför ni icke togon Paris i September 1570. En batal jegde rum vid Chatillon; flykten var fullständig och portarne stodo öppna. Tror ni då, att vi kunde komma in i staden?: Säkerligen. Ahlv,.. Vi kommo pu att tala om Italien. Frarkrike hade enligt kanslerens tanke begått felsteg i Krimkriget, i italienska och mexikanska krigen. Att tillåta Italiens enbetiförverkligas,, sade han, var ett lika stort misstag som att medgifva Tysklands enhet. ; Men, furste, detta misstag har kommit väl till : pass för eder, isynnerhet nu, om Thiers afkyler ; italienarnes sympatier för Frankrike. I Visserlig n, ban kastar Italien i våra armar.. I