Aftonbladet – 30 augusti 1871, sida 2

liksom hvarje annan man, blef elagen af bäfvan. Icke en enda at de ogiita män, som ofta besökte Mesyfield, hade någonsin i sina tankar sammanställt miss Sinclair och kärlek. Men ella gifta gubbar snpsågo henne såsom ett helgon. Då hon mäste åtaga sig att fylla värdinnans plats i sin fars hus, hade hon också antagit ett för depna plats fullkomligt passande sätt. Hon hade tilloch med öfverdritvit denna noggrannhet, och henneg helsning, hennes afmätta ton då hon talade, hennes stränga blick höllo alla beundrare på ett bellosamt afstånd, och dock önskade Bessie i sitt innersta bjerta att blifva sökt och vunnen; men icke! för den yppersta man i hela vida Skotlend, ville hon med en blick hafva förrådt detts, förrän de magiska friareorden blifvit uttalade. Grefvens uppmärksamhet delades mellan May och Ketty. Den förra med sina bruna, tankfulia ögon och sin skära, genomskinliga hy, realiserade fullkoroligt hans förutfattade föreställving om en rosig engelsk flicka. Hon var icke blyg, ty hon mötte hans blick fri modigt som ett barn skulle hafva gjort. May var tillbakadragen, icke DIyE: Den högväxta, bleka flickan med de långa gyllene lockarne, var hon vacker, eller var hon det icke? Nej — jo, och åter nej och H igen. Dregen voro icke felfria: de mörkbiå ögonen voro icke stora, men ögonhåren voro långa och täta, ögonbrynen voro mörka och och fint penslade; munnen och näsan voro icke ovanligt vackra, men emåleendet var det mest intagande man kunde se — när Ketty smås log, bief hon skön. Och om. dragen icke voro felfris, så var rösten så mycket fullkomligare, och Ketty var behaglig, och behag är stundom ändå mer hänförande än sköna hät. (Förts.)