Aftonbladet – 28 augusti 1871, sida 2

er näsa och haka lika er sjelf och. onkel Dan? De äro det inte, du lilla toka. Jo, de äro det, ty det faller alltid ord dem emellan. Åh, söta Tottie, sluta upp med de der dumma gåtorna! Iogen är road deraf,, sade Bessie. , Bara en till, söta Bessie! Hvad slags sylt hade de i arken? Jag skall säga det: konserverade par. Förstår du? ZEN och jag bryr mig inte om det heller. Sylt heter ju också konserver, och i arken funnos ju ett par af allt... Tyst, Tiggles,, sade Ketty , Carry hade tre eller fyra vedernarin, hvarmed hon benämndes. Att kalla henn Tiggles var att genast tysta henne, Ni talar om nät och om fisk, sade herr Sinclair och såg upp liksom vaknande ur en dröm, och det påminner mig om en duett, som ver mycket omtyckt i min ungdom — min mor sjöng den. Den är i den gamla blå notboken, sade Besgsie. Och Mays och Kettys friska röster förenades snart i den omtalade duetten. May hade en klar stämma och drillade gom en liten fågel; men Ketty hade en stor, präktig röst, mezzosopran, sådan som man sällan får höra utom teatern. Herr Sinclair lutade sig tillbaka i stolen med slutna ögon och slog sakta takten mot sitt knä. Ett småleende sväfvade öfver hans läppar, men: dä han åter öppnade ögonen stodo de fulla af heta tårar. De båda flickorna väntade på det vanliga: Tack, mina små flickor — mycket bra sjunet,. Men då tacksägelsen ej kom, gick May ort till honom. Sömnig igen, pappaf.