Aftonbladet – 23 augusti 1871, sida 3

OJUVer Bg, SVILl BEKES HALVIS HElav HÅ KUNA att resa och lofva, att hon skall en ging åtminstone blifva redskälld af oss alla, när vi komma hem. Vi anteckna, tillägger H. T., klagomålen till den kraft och verkan de kunna ega. — De svenska arbetarne i England. Med anledning af de försök, som redan gjorts och zom möjligen kunna ytterligare göras att värfta Svenska erbatere, för att vid de engelska : askinverkstäderna ersätta dem, som under der pågående strike upphört att arbeta, innehåller Göteborgsposten några varniogsord, som vi ense 0ss böra ätergifva. Tidningen yttrar: För att motverka striken, vände sig fabrikanterna i Newcastle först till Skotland, derifrån de erhöllo ett större antal arbetare. Dessa fonno dock snart ställningen så besvärlig, att de skyndsamt begåfvo sig hem igen, sedan de i tidningarna upplyst om, att de blifvit bedragna om de verkliga förhållandena. Derför riktade man nu i stället sina blickar på de skandinaviska länderna, hvarest man:också synes hafva till en del lyckats i sina försök. . De kontrakter, som icgås, äro likväl af den srt, att da borde i och för sig väcka förståndiga arbetares uppmärksambet, Idesamma utiofvas nemligen i allmänhet för dogliga plåtslagare fem ehillings, i svenskt mynt rår 4: 50, om dagen, hvartill dock är fogadt det vidt sväfvande vilkoret, att det skoll bero på arbetsgifrarens pröfning att, vid derss framkomst cch sedan derss duglighst undersökte, bestämma denna aflöning till bögre eiler lägre bsiopp. Det bör vara temligen klart, att arbetsgiivaren skallivanligaste fall sätta cflöningen lägre. Under närvarande förhällanden, då i allmänhet stor verksamhet räder på de mekaniska verkstäderoa i Sverige, så att en skicklig plåtslagare här kan med säkerhst påräkna numera en daglön om rår 3 å 3: 50, är skilnaden i aflöniogen försvinnande ringa, då man tager de i England dyra lefnadstostnaderna i b:traktande. Utom dot ait sålunda do svenska arbetarnes hvilka låta sig öfvertalas att flytta til Eogland, i pekoziärt afroorde icks kunna der viona något, äro de derstädes äf. ven underkastade allt det obehag och det trassel, com måsto följa deraf, att do tränga sig in bland ett annst lands arbetare, af hvilka ce natuvligivis måste komma att röna den största fenitlighet, för att icke säga förföljelse, hvilkea wåsta till slut bi alldeles olidlig och kanske till sist ställa den en deg på bar backe och utsn inkoxst att kuana antingen lifnära sig eller vända tillbaka hem igen. Vi uppmena således änsu en gång våra svenska arbetare att 50 igt öiverväga förhållandera och icke lättsionigt låta sig förledas till resa på älventyro.