Aftonbladet – 23 augusti 1871, sida 2

En fransk deputation med grefve de Flavigny till ordförande, anlände den 16 Aug på aftonen till Du blia. Doputationens ändamål var att taca irländarne för de otaliga bevis på sympati, som do går vo Frankrike under senaste krigat. En ofsvtlg folimassa mottog fransmännen och förde dem genom den festligt prydda stadens gator, äreporter voro uppresta och musikkårer spelade franska och irländska melodier. Till grefve de Flavigoy öfverlemnades en mängd adressor och de främmande gästerna till ära gates den 17 på aftonen en stor bankett, vid hvilken en lång rad af tal höllos. Times korrespondent i Dublin beskrifver demonstrationen, men cöker alldeles karrikera den, ty korrespondenten ken omöj! ligt glömma, att det var i samma stad som 14 dagar fö ut samma befolkning betedde sig ej sä synnerligt artigt mot prinsen af Wales och hans bror. Afandrakorrespondenser framgår emellertid, att det var en verklig folkfest. i Dublin, DÅ de franska gästerna anlände till bankettlokalen helsades de med Merecillaisen?. Lordmayorn i London presiierade vid bordet och han föreslog skälen för drottningen — största delea af bordsällekapet steg ej upp från sina platser och God save the Qaeen? fick ej spelas, ntan ?S:t Patricks Day?. Bland skålarre var en af mr A. M. Sullivan för ? Frankrike, vår vägörare?. Talaren skildrade med bitterhet skilnaden mellan den ?välvilliga neutrelitet, som man på annat höll intagit och den önskan men i Irland hyst att komma Frankrike till hjelp i dess senaste kamp, så ramt man blott hade varit befriad från sina kedjor, hvarjemte han prisade Frankrike såsom civilisationens förkämpe och den ädlaste eröfrare. Före bankettens slot entogs i ett prrangeredt meeting, vid hvilket lordmayorn residerade, en adress, som öfverlemnades ti!l srefvo de Flagvigny. I denna edress, som Itgätt från komiten för den irländsk-franska ambulansen, hette det, att änsköst den irändska ambulansen icke på valplatsen gjort vägon ätskilnad på de bjelpbehöjvande, hade tet dock varit irländarnes stsigt med dess ilsnde att gitva deras gamla allierade och Hgörare ett bevis på deas tiligifvenhet och ti skilja sig från den egoistiska likgiltighet och utacksamhet, svm varit de förherrskrinde