räknar så få ärliga martyrer. Hon hörde I honom ech båda kände de sig stå inför ett lif och en död som tillsammavs utgjorde ett helt, det der, ehura fullbordadt af en ringa, .1Ja, af den ringaste bland menniskor, blef en I bjeltedat och i sin enkelhet mera rörands än som i ord kan uttalas. Hvad hog vis dare kände, om ock blott halimedvetet, var att det icke tillkom henne ait vilja ingripa i gången af de händelser som enli hennes tro så synbarligen leddes af Guds egen hand, : Ske Hans vilja!, sade hon slutliger,, ,Så som jag bad, har j:g blifvit hörd. Teg ingen hämd, tillade hon med starkare röst. Han som har begynnt ska; äfven veta huru slutet bör blifva: det lör ej 058 att vedergälla. Men — eo, Hugh, min son! utbrast hon och lutade sig till Felix bröst samt gret högljudt. Ontsägligt bittra äro tårarna för den gamla som alurig lärt att gråta. Felix var ej i stånd till att yttra ett ord; han stod stlla och stödde henne, medan hennes tårar fortforo att rinna. Det var som om alla de flydda årens sorger, som legat stumma och begrafna i djupet af hennes bjerta, nu på en gång brutit sitt fängsel. Hon kunde likväl icke tillbringa natten i snön; hon måste få hvila och herberge. Huru skulle han dock kunna lemna henne, om blott för en kort stund? och de befunno sig likväl tem. ligen längt ifrån Pre aux-fleurs, samt ännu längre ifrån S:t Felix, hvarifrån han förmojade att hans mor gått till fots, till den plata er han träffat henne. Hans egna upprörda känslor lemnade rom ör djup ångest. Om ban ej skulle kunna ugna henne — om hon skulle sjunka red iflös, der hon var — om en reaktion skulle pträfa? Mun oförmudatt hörde hen en