— komma, kastade hon sig med ett konvulsi viskt rop af: ?Victor!? — ej i hans armar utan för bans fötter. Det var hans fars namn som bröt fran från hennes läppar; det var ock hans eget medan han ännu hade hört henne till. Har upplyfte henne och stödde henne med sir ena arm. Äfven han kände sig mindre rörd än fattad af djup vördnad. Jag har då mött dig, moder, vid min fars grafo, sade han, knappt sjelf medveten af hvad han yttrade. : Iogen behöfde fråga dep gndra hvad som hade fört dem dit. Hvartill tjena frågor, när tilldragelserna i sig innebära svaret? De stodo en stund sålunda utan att tala; slutligen sade markisinnan: Tala mig till, Victor! Har jag drömt alla dessa årep, eller är denna stund en dröm ? Dessa ord återkallade Felix till sig sjelf. U, att allt det förflatna hade varit en dröm! Hvad skulle han ej velat gifva, för att slippa meddela hvad han hade att säga; men det måste ske och ske nu genast. Det är ingen dröm, min mor, sada han lotligen. Jag är din son och — må jag blifva dig en gad, en kärleksfall sop, ty— ), moder, du har numera ingen mera soh än nig! an uttalade de sista orden med ett så jorgset allvar att markisinnan spratt hälfti.t ill. I stundens hänförelse hade bon förgätit it hvad som låg emellan den och hennes ngdomstid, Nu erinrade hon sig likväl mycet och Felix fortfor, medan han böjde sitt ufvod liksom i smärtfall blygsal: Jag kommer ifrån en graf, till er annan, ade han blott. Hen lyfte blicken till sin mor för att af Urycken i hennes ansigte döma, kuruvida