detacherade verk äro under anläggning, hvilk skola förbindas med hvarandra genom under jordiska gångar, genom hvilka såväl artiller som infanteri skola kunna förflyttas från e! punkt till en annan, allteftersom situatione: fordrar. — Militärrayonen från Belfort ut sträckes till 18 kilometres, d. v. s. ända til gränsen. Presterskapet i Belfort har till Ron i ingifvit begäran, att Belfort i kyrkligt hänseende skall skiljas ifrån biskopsstiftet Strasbourg och förenas med Besangon.? Eno af Independances korrespondenter Paris lemnar följande intressanta skildring af kommunistupprorets utbrott under natter till den 18 Mars, hvilken vi så mycket hellre anse oss böra meddela våra läsare, som mar hittills, och trots ransakningarne vid kiigsrätten i Versailles, haft föga eller inger kännedom om sjelfva utbrottet af denna ödesdigra resning: Linieregementena höllo gevären uppoch ned: vända; på alla boulevarder såg man flockar af sol. dater stryka omkring, under det nationalgardena: god ordning tågade mot Hötel de Ville eller Mont: martre, som hade blifvit härden för insurrektionen Thiers hade qvarstannat i utrikesministörens hotel ända till klockan fem och utfärdade der ännu or: dres till de öfver truppernas affall förfårade gene ralerna. Underrättelserna blefvo allt mer och mer oroande; officerare till häst, estafetter genomilade staden i alla riktningar och återkommo med rap: porter om insurrektionens oerhörda framsteg. Allt motstånd blef en galenskap. Regeringen under. stöddes icke längre af armön; de unga trupperna gjorde min att följa sina äldre vapenbröders exempel; generalerna gäfvo order om reträtt, men Thiers var icke desto mindre fast besluten att qvarstanna i Paris Förgäfves bådo honom hans kolleger att begifva sig till Versailles. De framhöllo för honom de faror, mot hvilka han hade att kämpa. Om Paris ginge förloradt, borde man rädda Frankrike och bespara det förödmjukelsen att genom följderna af denna insurrektion blifva nödsakadt att lemna sig i utlandets våld. Thiers räknade emellertid ännu på befolkningens patriotism. Men hvad gjorde då bourgeoisien den 18 Mars? Hon hade visserligen på morgonen hört sägas, att general Vinoy ämnade storma Buttes Montmartre; Aon visste också, att man ämnade taga kanonerna, men för henne var Buttes Montmartre endast en pappfästniog, ett förlustelseställe; dessa kanoner voro alltför gamla, alltför utnötta att kunna begagnas att skjuta skarpt med; de hade tjenstgjort under hela belägringen; derför betraktade hon dem också som sönderslagna leksaker, endast värda förakt, och hon bibehöll lugn och tillförsigt, cmedan hon icke kunde tro menniskor vara nog brottsliga att vilja leverera gatustrider dagen efter ett krig med utländingen. Men trots denna skenbara likgiltighet kände man dock likasom en hemlig fruktan; man var icke rädd för kanonerna, men man visate att de hindrade affårerna och uppskrämde kapitalerna; men så tog det skämtsamma och gäckfulla franska lynnet ut sin rätt och skingrade farhågorna; man skrattade, man dref med expeditionen till Montmartre. Det slogs rappell i alla qvarter, men man lydde icke rappellen, och då general Vinoy, åtföljd af sin stab, färdades utefter boulevarderna, hvisslade de förbigående och öfveröste dem med speglosor och anspelningar, som skulle kosta dem pröfningarne af den andra belägringen. Befolkningen visste mycket väl, att regeriogen var förrådd, men hon var under intrycket af kapitulationen och hyste agg mot regeringen för de lidna nederlagen. Hon misstrodde allt hvad ministrar hette, såväl republikanska som monarkiska; de förra emedan de undertecknat vapenstilleståndet, de senare emedan hon af dem fruktade en statskupp. Centralkomit6ns seger var för henne nästan en vedergällning mot nationalförsvarsregeringen, som hon beskyllde för förräderi, derför att hon i yttersta ögonblicket kapitulerat. Bourgeoisien rörde sig icke ur fläcken. Chefen för exekutivmakten, öfvergifven af armån. och befolkningen, stod ensam med sina ministrar för att kämpa mot insurrek:ionen. Han. beslöt sig ändtligen att afresa och begaf sig kl. 5 till Versailles, åtföljd af hrr Pouyer-Quertier, Larcy, Lambrecht och amiral Pothuan. Under tiden organiserade centralkomitån sina krafter och gaf nationalgardet order att bemäktiga sig alla meirierna och alla offentliga byggnader, och vid midnatt befann sig Paris i segervianarnes våld. Det var en förfärlig natt; kölden var isande, gatorna tomma och mörka; gas fanns ännu icke, några oljelyktor kastade här och der sitt sken på de patrullerande nationalgardisterna, som redan genomströfvade hela staden; parisarne visste ännu ej hela sanningen och anade, ej att barrikader reste sig i åtskilliga qvarter. De ministrar, som stannat qvar i Paris, hoppades ännu att, om befolkningen ville resa sig, skulle de kanske, efter en yttersta ansträngnicg, kunna rycka staden ur segrarnes händer. : De samlade sig på aftonen vid rue Abbatucci hos hr Calmon och höllo der råd; hrr Favre, Jules Simon, general Leflö, Picard och Dufaure voro de enda som voro närvarande. Generaler, officerare, alla i civila kläder, löpte om hvarandra för att erhålla nyheter; minut efter minut underrättades regeringen om att än den ena än den andra af de offentliga byggnaderna hade blifvit besatt, ingen utsigt fanns tt segra; och dock ville ministrarne kämpa ända ill det yttersta och utfärdade en ny proklamation, hvilken de besvuro nationalgardet att resa sig och hvari de protesterade mot den tanken, som nan tillskref dem, att drömma om upprättandet f en monarki. Dessa vädjanden tjenade till ingenting. Paris of helt lugnt, staden var på vissa håll nästan om död. All kraft var, att så säga, fullständigt illintetgjord. Regeringen fick samtidigt höra, att seneralerna Clement Thomas och Lecomte blifvit nördade. Underrättelserna blefvo allt mer och mer llvarsamma. Regeringen bröt upp från rue Abatucci. Jules Simon, beledsagad af generalerna Vinoy ch Aurelle de Paladines, begat sig till fots till vilitärskolan, der armån varit samlad, Dufaure ch Lefiö åkte dit; Jules Favre hade möte med vairerne i inrikesministörens lokal, för att söka tfiona det sista medlet för att rädda Paris. Utnämningen af general Aurelle de Paladines ill chef för nationalgardet hade framkallat mycet missnöje. Det är en reaktionär, sade somliga; an har blifvit återkallad af Gambetta, sade anra. Misstroendet var väckt och vreden liflig. Generalen, till åren och uttröttad efter senaste älttåget, hade på denna vigtiga dag Cs ådagalagt llräcklig energi och var ur stånd att blott genom itt namn draga till sig de nationalgardister, som oro böjda för ordningens upprätthållande. Man rodde nu, att det skulle lyckas att hopsamla alla a indiffarenta gmannm att sätta I amatosnan fån arm ROR en OA Je FR kt OM JR NR PA DA