att blifva åtlydd; mannen lydde också nu Sedan hon befriat sig fiån några tunga öf verplagg, steg kon ur i snön, medan hästarn långsamt skredo vidare, äfven till andra sidar af bron. Det var ingen fara uti att närm: sig korset, ty en stark barriere stod skyddande mellan det och den skarpa branten. Efter mer än tjagufem år hade markisinnan de Croisville, ty det var hon, funnit vä gen tillbaka till den plats der, såsom hon ansåg det, hennes straff hade tegit sin begynnelse och der hov, följande spåren af sin sons tillvaro, kände sig liksom pilgrimen, som efter långa valfärder hunnit fram till den heliga orten. Hvilka mionen, mäktigare, mera förvirrande än La Bochettes välbekanta dån brusade icke pu igenom hennes själ! Hon böjde sig ned vid korset, ja, hon sjönk ned på sina knän framför det i snön och läste med svårighet den halft utplånade inskriften: Priez pour les ämes du Marquis... et du Pierre Vouzy......... 179...... Ett för länge sedan erfaret djupt intryck, kan ega makt nog öfver ett af naturen lidelsefullt sione, som länge lagt band på sig, så att det åter liksom vaknar med samma styrka. Hon hade omslotit korset med både sina armar; nu sträckte hon ut dem, liksom hon hade gjort det, då hon på samma plats hade fonnit sig allena. Det var, som om mgaderskärleken, denna djupa käosla, som aldrig hade slocknat i hennes själ, hade Jedt henne att bär söka sitt barn — denne son, som hon en gång här förut, förgäfves hade efterletat vid sin sida, O Gud! sade hon halfhögt, låt mina pröfningar sluta här. Ön jag syndat, så har jsg ock lidit!) Låt slutet nu komma, om dig så äckes! Huru länge hon förblef så, försjanken i