Aftonbladet – 21 augusti 1871, sida 3

mänheten åter kom att tänka på dem, fann hon, till sin stora öfverraskning, att redaktör X. hade hufvudet ännu på rätta stället, att publicisten Y. var frisk och kry och att referenten Z. stod på sina egna ben. Det förskräckliga hade således icke inträffat. Publicisterna hade kommit tillhopa, utan att äta upp hvarandra lifslefvande. De hade till och med tillbragt tre dagar tillsammans i verklig broderlig sämja och vid en liten anspråkslös fest, som de gåfvo hvarandra på Hasselbacken, hade man sett personer, hvilka i tidningsspalter ofta brutit lans med hvarandra, helt vänskapligt klinga med hvarandra vid bålens rand eller, smuttande på hvar sitt glas, förtroligt samspråka i en vrå. Aha, var det någon, zom då utropade, Åugurerne I Den der någon tänkte då naturligtvis på det gamla påståendet, att två af Roms augurer, teckentydarne och den tidens publicister, icke kunde mötas utan att le, hvilket leende irnebsr en föraktfull medömkan med det damma folket, som lät sig dragas vid näsan af deras charlataneri. Se, sådant tror man också oss om, vi arma moderna teckentydare. Man tror oss hafva två anleten, ett som vi vända ät publiken, som ser bistert ut, och ett som vi begagna i hvardagslag eller när vi råka hyarandra mellan skål och vägg. Men, invände en anvan någor, om de der herrarne verkligen hysa personlig välvilja och aktning för hvarandra, fastän de bekämpa hvarandras åsigter? Ahl Om de kanske öfverensstämma i nio frågor, oaktadt de i den tionde äro af olika mening och just i dena drabbat tillsammans i spalterna, skulle de då möjligtvis icke kuvona få klinga för sin öfverensstämir else i de nio? Paohl Det vore beklagligt, om en publicist ej vore så pass gentleman, att han kunde iakttaga åtminstone vanlig höflighet mot en yrkecbroder, som visserligen fan hysa andra åsigter, men derför icke bör stämplas såsom varg i veum eller ett subjekt, med hvilket men ej vill skada hand Hvad det der låter vackert.o Emellertid aflopp 1868 års publicistmöte särdeles fredligt och vänskapligt. Året derpå samlades Sveriges publicister i Göteborg, och der gick det lika: amicalt till väga. Diskussionen steg aldrig upp till kok. punkten. Ingen enda utmaning hördes af. Sådant brokas alldeles icke i vårt land. Nu har det tredje svenska publicistmötet hållits, och man har haft tillfälle att göra samma iakttagelser. Det tyckes alltså vara genom de mest ögonskenliga fakta bevisadt, att publicister kunna vara tillsammans utan stt ställa till krakel. Verlden har således vunnit en erfarenhet ätmirstone af dessa möten. Men resultatet för öfrigt? Att publicist. möten skola ästadkomma storartade ting hafva vi aldrig tänkt, men alldeles utan goda följder lära de väl icke vara, de som de flesta andra sammankomster mellan personer af samma yrke och som sträfva till ungefär samma mål. Landsorten hade denna gång endast högst fåtaligt infannit sig, och det var beklagligt, men bättre lycka nästa gång. Mötenas tid är ännn icke förbi. Somliga möten illustreras af måltidszalas, ett eller flera vZweckessen, andra hylla principen att vara tillsammans utan att förtära något. Till de förra hörde tandläkarnes högst intressanta möte för ett par veckor sedan. De ansågo sig böra taga en tår på tand erfter slutade mödor. Veterinärläkaremötet hade också kalas, en både ståtlig och glad tillställning, der hästkött dock icke serverades, ehuru man tycker, att det nästan skulla höra till pjesen, men att så icko var kommer sig kanske af den gamla savrirgen, att det icke lönar mödan att bjuda bagarbarn bröd. Hästkött tyckes för öfrigt icke vinva kredit i vårt land poaktadt allt hvad herr Ekeblad Gustafsson gjoit för den goda saken. Så ofte, det serveras, försäkrar den som bju1es derpå, att han aldrig känt något så delikat, men nästa gång ban skickar sin tjerstfleka för att köpa kött, säger han: Gå icke till Ekeblad, utan köp hos Frögren.. Skulle det verkligen vara omöjligt att få hästkött i gång mellan våra tänder? Kanske att dess förtärande bör vara obligatoriskt, såsom i Paris under belägringen, men derifrån bevare oss milde herre Gud. Svampkalasen hafva deremot kommit mera på modet. Under den förflutna veckan hörda man talas om flera. Hittills har det visserligen endast varit så der hos personer, som egentligen icke höra till societeten, utan snarare till den afdelning af samhället, hvilken företrädesvis kallas folk, men det blir nog snart modernt äfven hos dem som icke räknas till folk, de som hittills förtärt endast en och annan liten bit svamp och då kallat honom helt belefvadt för ,xchampigpon.. Man skall få se att svampkalaser taga fart. Strax ett bekymmer mindre för häsmödrarne, Hvad skola vi hafva efter soppan — det blir naturligtvis svampsoppa ?. Ragout på svamp. Och sedan? Svamp å la bourgeoise; derefter svamp ä la bordelaise; vidare svamp aux fines herbes, hvarefter vi kunna servera griljerade svampar, ferserade svampar, tryfferade svampar; men ingenting annat än svampar. Det blir deliciöst.v Men när man erinrar sig svampens egenskaper att suga till sig flytande ämnen, kan man blifva riktigt förskräckt för de stora jvantiteter dryckesvaror, som måste komma att erfordras vid ett sådant svampkalas. När en vän kommer och säger ät en tarflig middag hos 0s3 om söndag, bara en bit svamp, ineating apnat, då vet man hvarom det är råga. Men det blir en billig tid, äfven om svampen skulle betydligt stiga i pris Hr Frögren kommer att stänga sina köttbutiker. Hr Zibell följer hr Frögrens exempel, drager sig undan till landet och slår sig på svampkultur. Hvilken revolution i alla ekonomika förhållanden! Och inom sällskapsktvet edan! När man förr icke hade råd att bjuda jagu personer, bjuder man härefter hundra, ch det likväl med mindre kostnad än för de jugu. Hvarenda en får vara med och då juder hvarenda en sedan i sin ordning. Matalarne blifva för små, det är klart, och måte utvidgas, men då måste äfven våningarne