— Åter ett svampkalas. Efter slutad höskörd vid en egendom i mellersta Upland, hade egendomsegaren bjudit eamtlige arbetarne på kalae, der hufvudrätterna, folket ovetande, voro hästkött och svamp, hvilka, väl tillagade, hade en strykande åtgång. Då måltiden var slut, fingo gästerna veta hvad de ätit, då en och annan väl började visa tecken till kräsmagenhet, men en gammal torpare stod upp och sade: Tack, patron, för välfägnaden och för lärdomen; stryka vi med påt, så har patron ansvaret för vår herre. Men fårjag inte ondt afet, eå skall jag plocka så mycket svamp jag hittar, ty den var nästan bättre än ärtmjölspankaka. Det vore väl, om vår allmoge ville vara af samma åsigt som den gamle torparen! (v.)