Aftonbladet – 19 augusti 1871, sida 2

Skulle någonting inträffa, torde en aktad sagesmans intyg blifva att värdera. Om jag ken göra er någon tjenst dermed, mr Lester, så vill j:g dröja. Mossiour Creville, låt oss då vidtaga nödiga messyrer. Tjugu stegs distans: I veten signalen. Då jag ger den, skjuten I. De tjigu stegen uppmättes och duellanterna intogo sina platser. Hugh var fullkomligt lugn och fast besluten att göra hvad ban ansig vara rätt. Warden var äfven fast besluten huru han ämnade handla, men ehuru till ytan kall och bestämd, var han inom siz långt ifrån detta. Upgefär en sekund återstod, innan signalen skulle gifvas. Sådana sekunder förefalla ofta som en evighet, men för Hugh var den icke lång. Ärnu — förklarad arflös, som ban hade bifvit det, — stod han der som den erkände och sjelfmedvetne kämpen för Earles Denes rätt och ära. Han var i nästan lika ställning som en lindsflyktig furste, d.n der ännu betraktar sig sjelf, om också ej andra göra det, säsom representant af det lands välfärd, hvilket förskjutit honom. Hedern förband honom att stå för sin fiendes kula men pligten förbjöd honom med lika styrka att låta sia motståndare träffas af hans. Om en olycka drabbade Warden skulle troligtvis den politiska vigt Earles Dene egt och som Act var Hughs pligt att värna, för alltid gå förlorad. Warden visste lika väl, hvad som rörde sig i Lesters själ, som om hen läst i en öppen bok. Men sekunden föreföll honom oruätligt lång. Han kände sig för ett ögonblick villrådig, men frestelsen att draga fördel af ett så lockande tillfälle, då hans motåndare kunde sägas stå obeväpnad fremför honom, var för stark, (Forts )